Nu är fastighetsmäklarna igång igen. Ännu en gång meddelar de att fastighetspriserna kommer att öka. Jag blir lika fascinerad varje gång media citerar mäklarnas prognoser. Priserna går ner, men mäklarna spår uppgång. Det har de gjort i ett år nu. Nu är det mäklarna som ska vara experter och jag är blott en lekman, men samtidigt är det mäklarnas uppgift att försöka skapa efterfrågan. Vi får väl se om mäklarnas spådom slår in den här gången. I annat fall kommer det säkert en ny framåt sommaren. Då är det dags för nästa prisökning.

Några av de ryska skidskyttarna har åkt som skott i vinter. Nu verkar de ha varit dopade. Hur tänker de?

Under den senaste veckan har jag funderat mer och mer på fenomenet mikrobloggning. Att mikroblogga innebär att man med en mening beskriver något. Man berättar att man äter, att man jobbar, att man är glad, att man är ledsen eller att man vill köpa något - till exempel. Jag tycker det är meningslöst och fånigt. Hur kan man ha tid att skriva det? Vem ska ha tid att läsa?

Idag fick jag svaret. Lösningen kallas nanobloggning. Nu ska man blogga med ett enda ord. Plötsligt får jag upp hoppet igen. Nästa steg är alltså att helt sluta blogga minimalistiskt. Folk har redan tröttnat. Jag tror det är väldigt positivt.

Den traditionella bloggen tror jag däremot fortfarande på. Intressanta texter finns det alltid plats för. Mikrobloggarnas intressevärde tror jag däremot är extremt lågt. De är bara en trend, och den verkar lyckligtvis vara övergående. Hur länge lever nanobloggen?

När Jens Byggmark slog igenom för ett par år sedan utnämndes han till nästa stora svenska alpina stjärna. Att han åkte på ren chans och inte sällan höll på att köra ur noterades visserligen, men beskrevs mer som ett nytt sätt att åka. Jag tyckte givetvis att det var kul att han vann men funderade samtidigt på hur det skulle fungera i längden. Alla kan åka på chans och då kan det gå bra ibland. Risken är dock betydligt stärre att det går dåligt. Att hitta balansen mellan attack och kontroll är själva nyckeln.

Nu har svaret kommit. Jens Byggmark åker likadant men kommer inte i mål. I dagens tävling kom han till tredje porten innan det var slut. Trist för Byggmark såklart, men samtidigt funderar jag lite över hur man hanterat det här sedan hans genombrott. Utan att vara ens i närheten av expert på utförsåkning så tror jag att minst hälften av de som tävlar i den alpina världscupen kan vinna en slalomtävling och de alltid chansar till 100%. Visserligen skulle de troligen åka ur i 95% av tävlingarna men de skulle vinna var 20:e gång. Det är dock ett resultat som inte håller i längden. Kommer man inte ner oftare får man aldrig ett bra startnummer - och få världscuppoäng.

Jens Byggmark har en makalös balans. Jag fattar inte hur han klarar av att parera som han gör. Om han kunde hitta rätt avvägning mellan attack och kontroll skulle han tillhöra världseliten. Nu åker han helt utan självförtroende och även om han skulle komma ner i en tävling och vinna den tror jag inte att det löser själva grundproblemet. Möjligen tillfälligt, men inte på lång sikt. Frågan är vad han själv vill?

Kvällens stora behållning är kvartsfinalen i På spåret där mina favoriter Peter Apelgren och Fredrik Lindström möter Filip och Fredrik. Jag får riktigt sportvibbar inför den här matchen. Det blir en hård batalj.

Peter Forsberg gör comeback i Modo - om allt går som planerat. Jag fortsätter att hoppas på att "Foppa" får göra ett värdigt återinträde på isen. Han vill det verkligen, trots att han inte har något mer att bevisa. Vad han sedan kan uträtta sportsligt återstår att se. För mig spelar det inte så stor roll. Jag hoppas det blir av, för hans skull.

Först presenterades lågkonjunkturen som den värsta sedan 30-talet. Genom att sätta den etiketten på det ekonomiska läget kände åtminstone jag att vi pratade mycket kännbar lågkonjunktur. Alla varsel som kommit i Sverige pekar i samma riktning. Nu kommer utlåtanden från USA som låter så här: "Det var värre än vi trodde". Jag känner att det blir svårt att värdera saker här eftersom jag redan fått intrycket av att läget är väldigt allvarligt. Det är alltså ännu allvarligare än allvarligt? När kan det inte bli värre längre?

Att vi bara är i början av en period av rejält sämre ekonomiska villkor är lätt att förstå. Ett exempel på det är att det fortfarande är många i Sverige som inte märkt något alls. Så sent som förra veckan hörde jag en som sa att allt snack om lågkonjunktur är just bara snack. Det vore förvisso bra, men uttalandet är nog tyvärr bara inskränkt.

Jag har en tanke. Den har funnits där länge. Det började som en teori och ju längre tiden gått desto mer jag har insett att den stämmer. Internet är gränslöst. Det skapar ett gränslöst beteende. Gränserna suddas inte ens ut utan de slutar bara att existera. Folk skriver vad som helst eftersom de inte behöver ta konsekvenserna av det. Bilder sprids som egentligen mått bäst av att aldrig visas. Men det är inte det som är min tanke.

Det jag upplever är att detta gränslösa beteende även tagit bort gränsen mellan internet och verkligheten. Beteendet tas med ut i vardagen. Folk slutar bry sig. Det är som om man är lika odödlig och osårbar som på nätet.

För att inte skriva en hel bok om vad jag menar ska jag ta ett exempel. Idag läser jag att utpressare vill ha pengar av John Travolta för att inte sälja bilder på Travoltas nyss avlidne son. Förutom att det givetvis är svårt att förstå hur någon ens kan komma på tanken att göra det, så finns det en dimension till som jag tror är ett resultat av detta gränslösa landskap människor lever i numera. Jag ska försöka formulera hur jag tänker.

Man pratar numera om ett transparent samhälle. Det innebär att allt kommer fram. Internet är den huvudsakliga bäraren i form av bloggar, nyhetssajter, communities och olika diskussionsforum. Mobiltelefoner, videokameror och kameror är så spridda idag att man måste gå ut i skogen för att inte riskera att någon fångar det man gör på film. Det går givetvis inte att säga att allt kommer fram, men det är oerhört mycket svårare att dölja saker idag.

Det här är naturligtvis inga nyheter. Däremot saknar jag diskussionen kring konsekvenserna. Jag tycker mig som sagt se dem hela tiden och jag har gjort det allt oftare. Det kommer knappast som en överraskning att jag inte gillar det. Jag har svårt för nonchalans, likgiltighet och oengagemang. Man behöver inte gå särskilt långt för att märka det. Ring till supportavdelningen hos en telefon- eller tv-operatör så vet du vad jag menar. Hur många frustrerande samtal har du på varje samtal som kändes bra? Jag tror att jag är generös om jag säger att ett av fyra samtal hjälper mig. I de övriga fallen är jag allt från lite irriterad till upprörd över ointresset och/eller okunskapen att hjälpa.

Och när jag sammanfattar det här i en slutsats så blir den: Ingen verkar bry sig i att ingen bryr sig. Jo, visst blir folk irriterade men sedan då? För mig är ett samhälle där inget spelar någon roll ett otäckt samhälle. Jag har väldigt svårt att se att det skapar lyckliga och harmoniska människor. Någon lösning har jag inte, men jag har verkligen en önskan om att folk börjar bry sig. I annat fall reagerar ingen till slut på att det sprids bilder på döda människor. Respektlösheten får regera och i ett sådant klimat finns inga vinnare. 

Idrottsgalan hade några toppar. Robert Gustafsson som Per Gessle var en hit, versionen av Barcelona med Malena Ernman och Peter Johansson en annan. Jag återkommer till vad jag tyckte var mindre lyckat.

Jag brukar inte gilla blondiner (nej, de är inte mer korkade än andra) men jag gillar Laila Bagge. Med detta sagt undrar jag om inte hela idén med Let's dance är att de kändisar som är med är amatörer inom dans?

Trenden att svenska artister ska sjunga falskt har jag lite svårt att ta till mig. För mig blir det mest pinsamt. Timo Räisänen ensam med en gitarr i Globen fungerade inte särskilt bra.

Ikväll är det idrottsgala. Det passar mig perfekt. Jag dukar upp med goda korvar, korvbröd, Johnnys senap och julmust. Så blev min partypåse för kvällens evenemang. Nog såg jag ett uns av avundsjuka i kassörskans ögon när varorna passerade på bandet.

Travtränare Fredrik vill att jag ska börja publicera recensioner igen. Jag var rätt flitig på den punkten när jag startade sajten för drygt tre år sedan, men jag orkade inte riktigt hålla igång recensionsdelen. Nu ska det bli ändring på det. Jag har sett två filmer i helgen, och båda ska recenseras innan idrottsgalan drar igång.

Enligt Aftonbladet har Svenska Ridsportförbundet bedrivit en röstningskampanj för att Rolf-Göran Bengtsson ska få Jerringpriset. Om det stämmer, och Bengtsson mot förmodan vinner, måste han rimligen inse hur det gått till. För hur ska en ryttare kunna vinna Jerringpriset utan "fusk"? Lika folkkära som Kallur, Kalla och Zlatan lär de aldrig bli. Visst får Ridsportförbundet ägna sig åt det här om de orkar, men hur tänker de? Det drar ett löjets skimmer över en av de mest populära sporterna i Sverige, och framför allt över alla de aktiva inom ridsporten som nog mycket hellre vinner priser av egen kraft.

Robert Wells och hans kör fick lämna Körslaget. Spelar det någon roll?

Jag tror inte att Rolf-Göran Bengtsson har skuggan av en chans att få Jerringpriset.

Några ord om Liza Marklund också. Jag såg hennes första intervju sedan stormen kring Gömda drog igång. Marklund kändes kontrollerad och rätt oengagerad under inledningen av intervjun. Det var först när Anders Pihlblad frågade henne om hon trodde att det fanns de som ville sänka henne därför att hon är så framgångsrik som hon vaknade. Då kom Marklund igång, och jag fick en känsla av att det är precis så hon vill ha det. Trots att hon tidigare i intervjun bedyrat att hon vägrade att bli ett offer njöt hon nu av att vara ett. Det smakade illa.

Trots all debatt, och trots att Marklund numera anser att det var olyckligt att kalla Gömda för en sann historia, står det fortfarande så här om boken på Piratförlagets hemsida: "Detta är en sann historia, en dokumentär roman."

Efter att ha tagit del av den information som kommit fram tycker jag att det framgår tydligt att hela Gömda-historien är ett medvetet bedrägeri från Marklunds sida. När boken lanserades gjordes det med hjälp av "Mia" som satt maskerad bredvid Marklund i tv och i intervjuer. Att nu stå där med byxorna nere och försöka låtsas som att läsare och andra missuppfattat allt, det är rent nonsens. Författare får hitta på hur mycket de vill, men säger man att en historia är sann så kan den inte vara påhittad. Så enkelt är det.

 

Utan att ta ställning i konflikten mellan israeler och palestinier så kan jag aldrig se att det Israel gör nu är rätt. Det kan aldrig vara rätt eller försvarbart att slakta sina fiender, särskilt inte när de flesta som dödas och skadas inte ens är konfliktens deltagare utan bara råkar bo där de bor.

Precis i detta nu läser jag att NASA tror att det finns liv på Mars. Jag kan inte låta bli att tänka på att det samtidigt är både miljö- och ekonomikris på Jorden. Hur viktigt är det egentligen hur det förhåller sig på Mars? Kul att veta? Ja, kanske det. Men på bekostnad av vad, och till vilket pris?

Jag funderar på att börja med en bloggbok. Inledningen är redan skriven. Återkommer.

Det var roligt att se Thomas Wassberg i Mästarnas mästare på SVT. Själva tävlingen som sådan vet jag inte om jag bryr mig så mycket om, men alla bilder från Wassbergs tid som aktiv påminde om vilka fantastiska prestationer han gjorde. Jag kände att jag skulle kunna sitta en hel dag och titta på skidtävlingar från tiden när Wassberg, Svan och övriga var som bäst. Det var något speciellt, och man glömmer med tiden. Jag gillade verkligen att bli påmind.

Jag blev med ny tv i helgen. Bättre sent än aldrig kändes det som. Numera är det en platt LG som är den jag ska avnjuta film på.

Södertälje-Modo 2-7. Det är ingen rolig läsning.

Engagerade människor är något jag gillar. Det finns dock gränser. Kalle Grenermark älskar sitt skidskytte men om man sitter som bisittare i SVT fungerar det dåligt att bete sig som om man sitter med lördagsgroggen i handen hemma i den egna tv-soffan. För det är så han låter. Han gormade "Vad gör du?!" när Helena Jonsson inte fällde fram benet i en tät slutstrid i lördags. Att hon slog norskan Berger ändå verkade Grenermark inte uppfatta. Skidskytte är en perfekt tv-sport men det är nog dags att SVT-folket pratar lite med Kalle Grenermark och ber honom skruva ner en aning.

Det är Guldbaggegalan ikväll. Av de tre filmer som nominerats till "alla" priser har jag bara sett Låt den rätte komma in. Den var helt okej, även om jag nog inte riktigt förstår alla superlativer den fått. 

Vad gör man med en stor, tjock tv som börjat sjunga på sista versen? I mitt fall fick den flytta in i sovrummet. Där får den vara sällskap så länge den orkar.

När det börjar vara ljust efter klockan fyra på eftermiddagen händer det något i kroppen. Den är inte så långt borta nu, våren.