När Jens Byggmark slog igenom för ett par år sedan utnämndes han till nästa stora svenska alpina stjärna. Att han åkte på ren chans och inte sällan höll på att köra ur noterades visserligen, men beskrevs mer som ett nytt sätt att åka. Jag tyckte givetvis att det var kul att han vann men funderade samtidigt på hur det skulle fungera i längden. Alla kan åka på chans och då kan det gå bra ibland. Risken är dock betydligt stärre att det går dåligt. Att hitta balansen mellan attack och kontroll är själva nyckeln.

Nu har svaret kommit. Jens Byggmark åker likadant men kommer inte i mål. I dagens tävling kom han till tredje porten innan det var slut. Trist för Byggmark såklart, men samtidigt funderar jag lite över hur man hanterat det här sedan hans genombrott. Utan att vara ens i närheten av expert på utförsåkning så tror jag att minst hälften av de som tävlar i den alpina världscupen kan vinna en slalomtävling och de alltid chansar till 100%. Visserligen skulle de troligen åka ur i 95% av tävlingarna men de skulle vinna var 20:e gång. Det är dock ett resultat som inte håller i längden. Kommer man inte ner oftare får man aldrig ett bra startnummer - och få världscuppoäng.

Jens Byggmark har en makalös balans. Jag fattar inte hur han klarar av att parera som han gör. Om han kunde hitta rätt avvägning mellan attack och kontroll skulle han tillhöra världseliten. Nu åker han helt utan självförtroende och även om han skulle komma ner i en tävling och vinna den tror jag inte att det löser själva grundproblemet. Möjligen tillfälligt, men inte på lång sikt. Frågan är vad han själv vill?