Det går egentligen inte att säga så mycket. Jag är glad att jag får vara med på Zlatans resa. Igår gav han ännu ett prov på sin magi. Det var overkligt. VM-drömmen lever.

Snart börjar programmet där ensamstående mammor söker nya pojkvänner. Vuxna kvinnor blandar in sina barn i jakten på kärleken och låter det sändas i tv. Vuxna män accepterar att konkurrera med andra män om mammornas gunst - och de gör det i tv. Att låta barn vara med i den här typen av vuxenlek är inget annat än omdömeslöst. Bojkotta programmet, för barnens skull.

När vi ändå är inne på omdöme så har Sveriges obegripligaste åsiktsmaskin tyckt till igen. Jag har nämnt Robert Collin tidigare i den här bloggen. Att han tillåts sprida sitt omdömeslösa textskräp i Sveriges största tidning är sorgligt.

Men idag tänker jag på Zlatan. Jag försöker förstå att det faktiskt hände. Han gjorde mål på övertid. Jag var tvungen att ringa till Jerker för att kolla så att jag inte drömde. Jerker hade också sett målet. Jag var vaken. VM-drömmen levde. Det var särskilt roligt för Rasmus Elm som orsakade Ungerns straff (rätt dömd) att det var just Elm som slog den fantastiska passningen till Zlatan. I det ögonblicket kan han ha räddat sin framtida karriär. Att tvingas bära att ha orsakat en straff som berövat Sverige en VM-biljett hade inte varit bra att ha i sitt CV. Särskilt inte när Elm i övrigt hade varit en av de bästa svenskarna på plan.

 

Aningen oväntat har jag nog funnit en själsfrände i Apples Steve Jobs. Att det är oväntat beror på att jag inte gjort mig känd som någon Applefantast. Orsaken till det är överhuvudtaget inte någon annan än att jag arbetar ungefär 90% långsammare på en Mac. Det är inte Apples fel. Hur som helst läste jag  en artikel på expressen.se och hittade det här:

 

Allt är svart eller vitt för Steve Jobs: antingen är en idé "vansinnigt fantastisk" eller "skit".

Jag resonerar i samma termer och har mer än en gång fått höra "Allt är inte svart eller vitt". Jo, det är det. Gråzonen är bortförklaringens och ursäktens land. Där bor det som inte vågar, det som inte kommer någonstans.

Allt handlar om att göra ett val. Det går alltid att ändra sig. Jag kan vara sugen på köttbullar och potatismos men ändra mig och göra ärtsoppa istället. Valet finns alltid. Att avstå det, är slöseri med tid.

Okej, jag hör protesterna. "Vadå, vad är det för fel med att reflektera och överväga?". Det är inget fel med det. Inget fel alls. Men det är bättre att lita på sin förmåga att välja än att försöka hitta alla "för" och "emot". Självklart ska man överväga och reflektera, men inte i dagar. Man kan alltid ändra sig.

Min poäng - och Steve Jobs resonerar säkerligen likadant - är att man inte väljer gråzonen för att slippa välja. Sådant sker alldeles för ofta. "Tänk om" och "Det kan ju bli så att" går att tänka i all evighet. Det är bättre att ta ett beslut, göra ett val. Man kan alltid ändra sig. Är backen för brant, välj en annan väg. Bli bara inte stående vid vägskälet och fundera. Då kommer du ingenstans. Och även om du inte går så går tiden. Den är alltid på väg.

"Men vad händer om man väljer fel då?". Ja, vad händer? Det blir fel. Gör det något? Tja, knappast. Blir det fel så blir det. Steve Jobs har säkert gjort felval ibland. Man gör det. Allt kan inte bli rätt. Men man kan alltid ändra sig.

Så min värld är svartvit. Jag tycker det är något positivt. I gråzonen trivs jag inte för där händer det så lite.

Svart eller vitt är inte alltid bekvämt. Gråzonen kan vara oerhört behaglig. Jag har dock hellre det svarta och vita som utgångspunkt. Ibland är gråzonen oundviklig eftersom man kan vara beroende av andra. Men valet är alltid mitt, det gör ingen annan åt mig.

Med detta sagt avslutar jag med det här, Steve Jobs tal till avgångsklasserna på Stanford University 2005. Det är lätt att förstå varför Steve Jobs tycker att allt är svart eller vitt. Man bör inte göra val för att de kan "vara bra att ha". Man kan bara göra val därför att man vill göra dem här och nu. Senare kan man "connect the dots", som Jobs säger. Det är bara i efterhand man kan se värdet i de val man gjorde. Man måste inte se värdet i dem när de görs.


Det börjar kännas konstigt det här. Precis nu läser jag att det kan vara så att man konstaterat det första dödsfallet i Sverige som är kopplat till svininfluensan. Media har väntat på det. Att få låta denna följetong kulminera i ett svenskt dödsfall måste vara en våt dröm för alla de som arbetat med hur bevakningen av detta virus ska skötas. Samtidigt vet man ännu inte om dödsfallet beror på svininfluensen. Det kan vara så. Uttalanden från medicinskt kunniga säger inget om att detta verkar vara svininfluensan. Men media vill att det ska vara så, och tar därför chansen. Vi får se om de hade rätt - och vad de gör om de hade fel.

Vad jag förstått avlider runt 2.000 personer i Sverige varje år i sviterna av influensa. Det har tidigare aldrig uppmärksammats på det sätt som svininfluensan nu sätts i strålkastarljuset. Det börjar kännas konstigt det här.

Klart som fan att människor blir rädda. Klart som fan att många blir så rädda att de blir desperata. Men är det här verkligen rimligt? Jag har en oerhörd respekt för ett virus som uppenbarligen kan döda människor. Tro inget annat. Det finns dock många sådana virus. Är svininfluensen verkligen det virus som ska göra mänskligheten livrädd? Är detta det virus som ska mobilisera en hel värld? Jag vet inte, men det känns konstigt det här.

Jag vet inte när hela Sveriges befolkning senast vaccinerades mot ett virus. När det nu väl ska ske borde det därför vara på grund av att viruset är oerhört mycket farligare än något annat vi skådat. Frågan är om det är det? Vad händer nästa år när folk dör i en annan influensa med ett annat namn, ska det vaccineras då också? Varför är just den här influensan så farlig? Vem är det egentligen som bestämt det? Jag får en känsla av att det är media som varit en stark faktor.

Låt mig ge ett exempel. Förra veckan publicerade flera medier en TT-artikel där chefsläkare Stefan Engqvist på Karolinska sjukhuset uttalade sig om de influensasjuka personer som vårdades där:

– De har ingen lungfunktion. Det är ju väldigt livshotande. Men så fort de får behandling stabiliseras tillståndet. Man mår rätt bra när man ligger i ECMO.

Aftonbladet valde rubriken: "Väldigt livshotande". För mig säger Stefan Engqvist något helt annat. Patienterna får ECMO-behandling. "Man mår rätt bra när man ligger i ECMO". Visst är det väl en viss skillnad? Men rubriken hade blivit så mycket tråkigare. Aftonbladet vill skrämmas. Eller?

Det finns mycket att vara rädd för. Bäst är att försöka vara rädd för sådant som verkligen är farligt. Blir det för många saker som skrämmer en kan det bli lite svårt att ta sig igenom livet. Trots att få sett svininfluensan är så många rädd för den. Rädslan bygger på hur viruset beskrivs. Är beskrivningen korrekt? Det börjar kännas konstigt det här.

Efter en halvtimme fick det räcka. Jag kan inte lyssna på en kriminalroman som skrivits som en barnbok. Exakt varför duon bakom namnet Lars Kepler valde att skriva hela sin bok i presens vet jag inte. Däremot anar jag varför. De hade ett oerhört behov av att märkas, sticka ut, inte vara som andra. Det funkar inte alls. Jag har tidigare klagat på att Jan Guillou är övertydlig ibland. Han har ändå alltid slagit Liza Marklund med hästlängder. Marklund har hittills var övertydlighetens okrönta drottning. Nu har hon fått sin "överman". Lars Kepler finns visserligen inte, men jag förstår att duon bakom namnet inte ville fronta med vilka de egentligen var. Att skriva en hel roman i presens är helt enkelt urkorkat. "Han sätter sig i bilen och åker mot polisstationen. Vid en korsning ser han en kvinna som är berusad. Han funderar på vad hon druckit. Det slår om till grönt och han åker vidare. Bakom honom börjar det regna. Den berusade damen blir blöt. Han märker inget. Det är tur. Eftersom han tittar framåt undviker han att köra över en vit katt. Han andas ut och kör vidare. Nu har det gått tre minuter. Han är framme."

Drygt 16 timmar tar Peter Anderssons uppläsning av boken. Jag nöjde mig alltså med en halvtimme. Det var inget fel på Anderssons jobb. De som har det fulla ansvaret för den här superpretentiösa romanen heter egentligen Alexander och Alexandra. De är gifta. På något sätt känns deras riktiga namn mer tagna än det namn de valt att skriva sin roman under. En sak är dock helt klar och det är att Alexander och Alexandra tyckte att man mycket väl kunde bryta mot en konvention som de flesta författare valt att följa. Det känns larvigt. De gjorde sin historia väldigt mycket mer otillgänglig än nödvändigt. Kanske var det deras syfte, vad vet jag. Min gissning är att många av de som köpt boken kommer att bli lika besvikna som jag blev.

Liverpool fick en nästan löjligt enkel lottning i Champions League.

Citatet tidigare är inte från boken utan spontant påhittat av mig för att illustrera hur olidigt det var att ta till sig "Hypnotisören". Det var tur att den inte var så dyr. Nu får jag hitta något nytt att lyssna på.

Tillfälligheter. I lördags satt jag framför teven i en husvagn och käkade lite lätt inför kvällens äventyr. Det gamla barnprogrammet "Tårtan" trodde jag, men det var det inte. Istället hade jag hamnat mitt i nyheterna på SVT och ett reportage om Jan Lööf. Plötsligt ett bekant ansikte i rutan. Christian. Där står han och berättar varför han gillar Lööf och hans böcker och bilder. Jag tog upp mobilen omgående och skickade ett sms med inledningen "Din linslus".

Två dagar senare. Christian ringer och skrattar. Jo, visst hade han tajmat in en resa till utställningen i Stockholm. Ännu ett gemensamt intresse. Den här gången Jan Lööf. För mig är Lööf framför allt den lilla Pixiboken "Viktor bygger en bro" som jag läste sönder som liten. Jag har med jämna mellanrum tittat efter den i affärer, helt utan framgång. Detta berättade jag för Christian. Han hade hittat den. I tisdags kom han förbi vid kontoret och gav mig en överraskning: Jag fick "Viktor bygger en bro" - signerad. Du är en hjälte, Christian!

Idag börjar jag lyssna på den omtalade "Hypnotisören" av den numera avslöjade Lars Kepler.

Jag glömde att puffa för "Godkänd kvalitetsunderhållning" med Henrik Dorsin som visades i SVT häromkvällen. Om du inte sett showen rekommenderar jag ett köp. Dorsin är ett geni.

Nu ska jag läsa "Viktor bygger en bro".

Men först:


 

Den gångna helgen innebar kära återseenden av gamla vänner - och några nya. Whiskyprovning på fredagen och spontant inhopp i bouleturnering på lördagen. Det senare innebar bouledebut för min del, och det bar ända till final tillsammans med lagkamraten Stefan. En toppenhelg.

Bloggandet är aningen sporadiskt just nu. Förklaringen till det är enkel. Det händer så mycket just nu och skrivandet får ingen riktig plats. Samtidigt gör jag inget annat än skriver hela dagarna. Resultatet av alla de orden kommer inom kort.

Hur det gick i finalen? Det blev förlust. Jag lyckades inte hitta det fina spel jag bidragit med fram till finalen. Stefan gjorde vad han kunde, men det räckte inte. Nästa år blir det revansch.

Jag är inne på sluttampen av Roslund och Hellströms senaste bok "Tre sekunder". Duon skriver inga ljusa kriminalromaner men de kommer närmast verkligheten och är ljusår vassare än exempelvis obegripligt överskattade Liza Marklund.

Mattias Claesson är ett fenomen. Han är dock inte ett fenomen på samma sätt som Usain Bolt. Claesson har en otroligt obefintlig känsla för taktik. Inom travsporten brukar vi kalla det löpskalle. Mattias Claesson springer sina lopp längre än de flesta. Han springer även sina lopp ryckigare än de flesta. Claesson har inga problem att välja den längsta vägen av samtliga deltagare i sina lopp. Han är mer än gärna ute i närheten av den tredje banan när han kutar sina 800 meter. Efteråt är han alltid lika nöjd med sina lopp, samtidigt som han inte förstår varför han inte kom bättre placerad än han gjorde. Jag förstår inte varför han inte har en enda person i sin närhet som kan berätta för honom att han gör sin väg till mål ofantligt mycket krångligare än han behöver. Att Claesson har talang för att springa är det ingen tvekan om. Tyvärr saknar han helt förmåga att tänka samtidigt som han springer. Det är synd.

Alice kom tvåa i Idol efter Kevin. Nu har hon släppt en singel. Låten kan vara det mest meningslösa och förutsägbara jag hört på länge. Det är helt själlöst och så otroligt stöpt i en "nu ska vi göra en hit"-form. Att låten kommer att spelas i radio flitigt tvivlar jag inte på. Däremot tror jag inte att någon minns låten om två år.

När det här skrivs är det en dryg timme kvar till Usain Bolt ska springa finalen på 200 meter. Jag är nästan lika säker på att han inte slår världsrekordet ikväll som jag var på att han skulle slå sitt rekord på 100 meter häromkvällen. Bolt verkar nöjd. Det är helt begripligt. Som jag ser det har han valt att satsa allt på 100 meter i detta VM. 200 meter vinner han därför att han är så överlägsen. I OS förra året gjorde han tvärtom. När VM är över är han dubbel mästare både i OS och VM. Dessutom har han två fantastiska världsrekord på 100 och 200 meter. Jag tror att Bolt är rätt nöjd med det. Sitt grymma världsrekord på 200 meter behöver han inte slå ikväll. Det kan vara bra att ha något att se fram emot nästa säsong.

Det pratas om att Usain Bolt chockerade idrottsvärlden med sitt världsrekord. För mig krävs att något ska vara oväntat för att jag ska bli chockad. Det har räckt med att se Bolt jogga 10.21 och 10.05 för att förstå att han kunde springa oerhört mycket snabbare. Framför allt hade jag inte glömt hans OS-seger förra året. Då brydde han sig inte sista biten och slog ändå ett fantastiskt världsrekord. Bolt är magi.

AIK har inte spelat bra i särskilt många matcher i år. Trots det är de obesegrade i Allsvenskan sedan maj och igår gick man upp i ensam serieledning. Det här kan bara betyda en sak: AIK vinner SM-guldet. Kan man leda en serie utan att vara bra så är man bäst. Dessutom finns det en rejäl marginal uppåt i AK:s spel tror jag. Vem ska kunna slå AIK då, när de börjar spela bra?!

Jag tror att Usain Bolt springer 9.50 i kvällens final, förutsatt att vädret inte spelar löparna ett spratt. Det blir ett klassiskt idrottsögonblick.

Att Mustafa Mohamed fick vara med i finalen på 3000 meter hinder kändes så rättvist. Han kämpade och slet, klart märkt av den förkylning han råkade ut för bara veckor innan VM, och tog den sista finalplatsen. Där hör "Musse" hemma.

Jag har nya möbler i vardagsrummet. Det är ingen tvekan om att jag ser VM från riktigt bra platser den här gången.

Det pratas mycket om duellen på 100 meter i Friidrotts-VM mellan Usain Bolt och Tyson Gay. I min värld är det bara teori. Det blir ingen duell. Usain Bolt är alldeles för bra. Han är överlägsen. Bara ett fall eller en trasig sko kan stoppa honom. Det kommer att bli uppvisning. Jag ser redan fram emot den.

När det gäller Sverige och VM så är det som jag ser det chanslöst att vi ens är i närheten av en medalj. Det är nog klokt att den svenska förbundskaptenen pratar om finalplatser istället för medaljer. Blir det några sådana är det gott nog. De guldår Sverige hade var magiska, men inget som var aktuellt att vänja sig vid.