Efter en halvtimme fick det räcka. Jag kan inte lyssna på en kriminalroman som skrivits som en barnbok. Exakt varför duon bakom namnet Lars Kepler valde att skriva hela sin bok i presens vet jag inte. Däremot anar jag varför. De hade ett oerhört behov av att märkas, sticka ut, inte vara som andra. Det funkar inte alls. Jag har tidigare klagat på att Jan Guillou är övertydlig ibland. Han har ändå alltid slagit Liza Marklund med hästlängder. Marklund har hittills var övertydlighetens okrönta drottning. Nu har hon fått sin "överman". Lars Kepler finns visserligen inte, men jag förstår att duon bakom namnet inte ville fronta med vilka de egentligen var. Att skriva en hel roman i presens är helt enkelt urkorkat. "Han sätter sig i bilen och åker mot polisstationen. Vid en korsning ser han en kvinna som är berusad. Han funderar på vad hon druckit. Det slår om till grönt och han åker vidare. Bakom honom börjar det regna. Den berusade damen blir blöt. Han märker inget. Det är tur. Eftersom han tittar framåt undviker han att köra över en vit katt. Han andas ut och kör vidare. Nu har det gått tre minuter. Han är framme."
Drygt 16 timmar tar Peter Anderssons uppläsning av boken. Jag nöjde mig alltså med en halvtimme. Det var inget fel på Anderssons jobb. De som har det fulla ansvaret för den här superpretentiösa romanen heter egentligen Alexander och Alexandra. De är gifta. På något sätt känns deras riktiga namn mer tagna än det namn de valt att skriva sin roman under. En sak är dock helt klar och det är att Alexander och Alexandra tyckte att man mycket väl kunde bryta mot en konvention som de flesta författare valt att följa. Det känns larvigt. De gjorde sin historia väldigt mycket mer otillgänglig än nödvändigt. Kanske var det deras syfte, vad vet jag. Min gissning är att många av de som köpt boken kommer att bli lika besvikna som jag blev.
Liverpool fick en nästan löjligt enkel lottning i Champions League.
Citatet tidigare är inte från boken utan spontant påhittat av mig för att illustrera hur olidigt det var att ta till sig "Hypnotisören". Det var tur att den inte var så dyr. Nu får jag hitta något nytt att lyssna på.
