Det är givetvis sjukt att världens ledare inte kan bli överens om hur man ska rädda den planet vi lever på. Samtidigt är det inte det minsta förvånande. Allt handlar om pengar. Så länge en dollar är värd mer än ren luft, ja då kommer dollarn att försvaras.
Jag är inte det minsta överraskad över att ett avtal sannolikt inte skapas i Köpenhamn. Annat var det för ett år sedan. Då hotades ekonomin. Den är som bekant viktigare än allt annat. I det läget kunde länderna enas. Nu är det annat. För att förbättra miljön, och förhindra en klimatutveckling som människan inte kan leva i, krävs stora uppoffringar. För många innebär det minskade intäkter. I en värld där pengar är själva förutsättningen för liv är minskade intäkter det farligaste som finns. Det är klart att man vill värna sitt. Vem fan bryr sig om att vattnet inte går att dricka, att luften är giftig eller att landdelar spolas bort av stigande vattennivåer? Har man pengar klarar man sig. Mest vinner. Eller?
Egentligen är det overkligt. Människan är så vilsen att den hellre försvarar siffror än luft och vatten. Svininfluensan botade man med vaccin. Faran över. Plättlätt. Bekvämt.
Det är nog inte förrän vi får se en obotlig och oförklarig pandemi som människan kommer att inse vad som verkligen är värt något. Då är det troligen för sent. Åtminstone för de flesta. Då handlar det inte om vem som har mest pengar utan vem som fått gener att överleva. Rätt snopet för dem som försvarat bankboken före vatten och luft ...
Idag när jag kom hem låg det ett brev innanför dörren. Det var inget vanligt brev. Plattare än ett paket men definitivt tjockare än ett ordinärt brev. Jag såg snabbt vad det var: En dvd.
För en dryg vecka sedan beställde jag en konsert med Barenaked Ladies. Den platta försändelsen på golvet innehöll den och hela härligheten hade börjat sin resa på andra sidan jordklotet. Nu var den framme och den kom att förgylla en snöig måndagskväll.
Jag hittade ett klipp på Youtube som är taget från dvd:n. Klicka på "HQ" för att få bäst upplevelse, men kom hem till mig och titta för att se hela konserten. Jag ser den gärna igen.
Att leva i nuet. Allt fler pratar om det. För att må bra och ta vara på livet så ska man leva i nuet. Det är den ena strömmen som det moderna samhället predikar och som många försöker följa. Samtidigt finns en annan filosofi: Vi ska leva långsiktigt. Den strömmen är minst lika stark. Men kan dessa två verkligen existera och fungera tillsammans?
Det slog mig igår att vi lever i en motsägelse. Jag hade inte tänkt på det tidigare. "Carpe diem" är ett uttjatat och delvis missbrukat uttryck. "Fånga dagen". Lev nu. Vad innebär det i praktiken? Ja, jag kan inte se att det betyder något annat än att man inte ska fundera så mycket på framtiden utan istället ta vara på det som ger livet mening just här och nu. Kan man då samtidigt leva långsiktigt? Är det ens förenligt med den mänskliga naturen att tänka på hur saker ser ut om 20 år? Jag tror inte det.
Det stora klimatmötet pågår i Köpenhamn. Överstressade julfanatiker är beredda att knäcka sig själva för att "njuta" av julen. Att julstressa är för övrigt inte att fånga dagen, men det är en bisak i sammanhanget. Huvudfrågan är istället: Vad vinner nuet på att jag tänker på hur världens klimat ser ut om 50 år? Är det ens något jag behöver ta hänsyn till?
Nej, jag tycker inte att man ska strunta i miljön. Det säger sig självt att om man förgiftar vatten och luft så går det åt helvete till slut. Men vi ska ju leva i nuet. Alla "Carpe diem"-anhängare påminner ständigt om det. Varför ska jag då bry mig om vad som händer längre fram? Hur tänkte människan för 100 år sedan? Detta med att leva i nuet var sannolikt så självklart att ingen behövde påminnas om det.
Vi har det väldigt bra. Ändå mår vi rätt dåligt. Alla undersökningar som görs på området visar det. Då kommer "Carpe diem"-filosoferna. Deras förlängda arm - eller kanske är det deras anhängare - blir Facebookstatuserna. Det fullständigt svämmar över av människor som berättar vad de gör just nu. De fångar dagen. De lever i nuet. Åtminstone är det vad de vill förmedla att de gör. Men hur är det egentligen? Är man närvarande i nuet när man sätter sig vid datorn och kontinuerligt berättar vad man gör?
Fundera lite. Jag har gjort det. Är det rimligt att man både ska leva i nuet och tänka på framtiden? Går det att förena dessa två filosofier? Jag hör några ropa: Kompromiss. Det känns lite svenskt. Att äta kakan och samtidigt ha den kvar.
Häromdagen pratade jag med en vän som funderar på att sluta med Facebook. Han hade tröttnat på alla uppdateringar. Jag gick då in på hur jag tänker kring detta. Mina tankar kretsar runt vem alla skriver till. Vem är det de vill ska läsa? Vem vänder de sig till?
Varför vill man skriva "Lagar mat" - och vem är mottagaren? När jag ringer en vän som berättar att den lagar mat är det en sak. Men nu står alltså denna person och lagar mat OCH går till sin dator för att berätta det - för oss alla. Alla lagar mat. Ofta flera gånger om dagen. Varför vill man berätta det? Eller att man varit och tränat. Vem vill man ska reagera på det, och varför?
Missförstå mig inte. Jag vill gärna veta vad mina vänner gör. Det är intressant att få veta när någon varit på resa, sett någon film eller varit med om något extra. Men när Kalle Karlsson skriver "Har precis tittat klart på tv" och femton stycken tryckt på "tummen upp" - vad handlar det om?!
Vi verkar ha svårt att leva i nuet. Om det beror på att vi inte är ämnade att göra det eller inte, ja det har jag inget svar på. Däremot tror jag att det klokaste var och en av oss kan göra är att lyssna på vad vi vill, innerst inne. Då slipper vi julstressa (det är faktiskt inget tvång att fira jul) eller söka bekräftelse hos andra genom att räkna upptummar på Facebook.
Du som läser min blogg har kunnat ha den som ett litet andningshål för att slippa läsa om Anna Anka. Jag tänker göra ett undantag från det, men ett kort. Nu när det uppenbarligen är så att paret Anka ska skiljas så har det dykt upp en märklig uppfattning i media. Många skribenter menar att Paul Anka inte klarade av att se Anna bli framgångsrik och göra karriär. Om jag förstått det rätt hävdar även Anna själv att det är så.
Nu vill jag inte på något sätt ställa mig på Paul Ankas sida. I mina ögon är han extremt plastig och tillgjord i sin framtoning, och inte på något sätt ett föredöme för äkthet. Likafullt kan jag inte tänka mig att han har något emot en framgångsrik fru. Däremot kan man ju diskutera vem som ligger bakom Anna Ankas framgång. Hade hon fått någon som helst uppmärksamhet om hon inte varit gift med Paul Anka? Nej, givetvis inte. Hon har gått ut offentligt med en hel del intima detaljer, något även Paul gjort, det ska sägas. Anna Ankas "prestation" är att hon fört fram en mängd rätt underliga åsikter. Media har sedan hjälpt henne att saluföra dem, givetvis därför att de var extrema och kontroversiella.
Anna Anka är och förblir ointressant så länge hon inte har något annat än dumheter att komma med. Hon är välkommen tillbaka när hon gjort något på riktigt. Att feministiska skribenter försöker vinna poäng på detta är komiskt. "Män tillåter inte framgångsrika kvinnor"-upplägget blir en uppenbar motsägelse när samma skribenter tidigare fördömt Anna Anka för att stå för kvinnoförnedrande uppfattningar.
Det blev revansch för Peter Apelgren. I förra säsongens första match (som lagkamrat med nye domaren Fredrik Lindström) floppade Apelgren rätt hårt. Nu blev det seger med nya parhästen Hélène Benno. Till skillnad från Björn Ranelid vågar Apelgren dessutom gissa. Ranelids princip att aldrig gissa på något var, intressant ...
Att domen skulle bli hård mot nya programledarduon Luuk/Lindström var självklart. Byter man ut något som är populärt så är det helt omöjligt att det som ersätter ska ses som bättre. Luuk/Lindström kommer att uppskattas mer och mer. Nu var det aningen forcerat i premiärprogrammet, men jag anar att man tvingats klippa rätt friskt för att få ner programmet till en timme. Björn Ranelids alla svar hade säkerligen räckt för att fylla hela programtimmen.
Amanda Jenssen blandar och ger. Tillsammans med Håkan Hellström har hon nog Sveriges mest ojämna sångröst. Ibland blir det magi. Ibland blir det kalkon. Hennes första insats igår var väldigt, väldigt bra. Den andra gränsade till pinsam. Sådan är hon. Det får man ta.
Egentligen är fenomenet inte nytt, men det börjar bli allt vanligare. I tider av sociala medier, bloggar och sms har journalister mindre och mindre ensamrätt på rapporteringen från olika händelser och evenemang. Vad ska de göra då? Jo, de skriver om dem innan de hänt.
Låt mig ge några exempel. Idag recenserar Aftonbladets Jan-Olov Andersson det första avsnittet av På spåret. Samma tidning brukar, liksom konkurrenten Expressen, berätta saker som "Margot Wallström gör succé hos Skavlan" eller "Ikväll blir Robinson-Putte biten av en sköldpadda". Programmen har inte sänts men ändå får vi veta vad som händer. Kul? Nej, det har jag svårt att tycka.
Jag är totalt ointresserad av att veta vad som händer i program jag tänkt titta på. Jag har också svårt att se hur någon kan göra succé innan ett program visats. Förklara gärna varför saker hände eller berätta det som skedde när kamerorna släckts, men lägg ner det där med att föregå själva händelsen.
Nu vet ju jag att det här bara kommer att bli vanligare och vanligare. Frågan är väl vad som händer när läsarna tröttnat. Eller är det bara så att folk inte längre har tid att titta och därför hellre får veta redan innan vad som händer, så att man slipper titta? Knappast va.
Fredag. Tidigare hemgång än vanligt. Det gör absolut ingenting. Ikväll är det dessutom premiär för På spåret med Kristian och Fredrik. Det blir givetvis succé. De som inte gillar duon får skylla sig själva.
En ny serie har kommit in i mitt liv: Bored to death. Jag har bara sett ett avsnitt men vet redan att jag kommer att följa serien till slut.
Min absoluta favorit bland serier är som bekant Californication. Där är man nu inne på tredje säsongen. Allt är som det ska. Det är skruvat, roligt och tänkvärt. Säsongens bisarra inslag är min gamla idol Rick Springfield som spelar sig själv som allt annat än sympatisk rockstjärna.
Det har inte varit mycket till väder för fotande den senaste månaden. Plötsligt hände dock något och under två dagar gick det att ta en del bilder. På bilderavmig.se finns en del av resultatet.
Det tog längre tid än jag trodde men nu har Leksand brutit med sin läkare. Föga förvånande såklart men kvarna mal som bekant långsamt i Leksands IF. Det är nog bara de mest inbitna leksingarna som inte sett det omdömeslösa i det lagets läkare gjorde, och hur oerhört negativt det är för Leksands IF att förknippas med sådant agerande.
Det är svårt att göra något annat än att älska en serie där det spelas Hurriganes på restaurangen. I SVT-serien Morden får karaktärerna utrymme. Allt är genomarbetat och intressant.
Mindre lyckad var den andra filmen på Stieg Larssons böcker. Flickan som lekte med elden är bitvis pinsamt tafflig. Det är helt ovärdigt så bra böcker. Visserligen är hela grejen med Paolo Roberto fånig redan i boken, men att se Roberto spela sig själv blir larvigt. Det blir framför allt helt knasigt när han inte blir porträttlik.
Spotify i mobilen. Nu har jag det, och det är lite science fiction. Att kunna bära med sig ett sådant musikbibliotek är definitivt overkligt.
Sida 15 av 85
