Det sista avsnittet av Lost har visats. Jag slutade titta efter den fjärde säsongens tredje avsnitt. Då hade jag tröttnat på alla öppnade trådar som aldrig fick någon lösning. Det sista avsnittet visade att mitt beslut var riktigt. Slutet var lika förutsägbart som meningslöst. Synd på en serie som började så bra. Trist för dem som valde att se alla avsnitt som visade sig vara en transportsträcka till något som inte knöt ihop en enda tråd.
På lördag är det final i Eurovision Song Contest i Oslo. Jag har mycket dålig koll på vilka som försöker nå dit. Trots det så tror jag stenhårt på tysk seger. Omgiven av en skock ballader (Sveriges chanslösa bidrag inräknat) sticker tyska Lena ut på helt rätt sätt med Satellite. Även om hon inte vinner kommer hennes låt att vara den man minns.
När jag ändå är inne på musik. Orup är tillbaka med en singel som är så mycket ursprungs-Orup att nostalgisensorerna slår frivolter i mig. Jag är redan mycket nyfiken på hela skivan som kommer i juni.
Aftonbladets nöjeskrönikör Jens Peterson skriver idag om Killinggänget. Krönikan handlar om hur förmögna medlemmarna blivit. Peterson konstaterar framför allt att "Robert Gustafsson tjänar mycket pengar. Det är han väl värd."
Är det överhuvudtaget ifrågasatt eller ens aktuellt att ifrågasätta? Varför skulle Gustafsson inte vara värd de pengar han tjänar? Han har inte stulit dem från någon utan hans inkomster är kopplade till att publiken tycker om honom och betalar för hans prestationer.
Det här gäller rimligen alla som tjänar pengar utan att göra det på olagligt sätt. Jag har svårt att se varför man ska fundera kring om någon är värd de pengar den tjänar eller inte. Så länge man inte stulit pengarna av någon är de pengar man får resultatet av att någon eller några tycker att man är värd dem.
Jag ogillar uttryck som "typiskt svenskt" men Petersons krönika känns ändå väldigt svensk. Hela sättet att tänka bottnar i avund och missunnsamhet. "Är han verkligen värd det där?". Varför överhuvudtaget tänka i de banorna?
Det blir också lite intressant att fundera på om Peterson skulle ha kommit fram till att Gustafsson INTE var värd pengarna. Vad hade konsekvensen blivit? Hade Peterson personligen åkt och tagit dem från Robert eller hade uppdraget gått till någon statlig instans?
Peterson gör en parallell till att "direktörer och politiker roffar åt sig ersättningar". De är alltså inte värda de pengar de får. Även där gäller dock att de har rätt till pengarna om de inte tillskansar sig dem på ett olagligt sätt. Så måste det fungera. Lika lite som man kan konfiskera en komikers förmögenhet med motiveringen "du är inte värd dem eftersom du inte är rolig på rätt sätt" så kan man ta andras pengar med liknande motiveringar. Eftersom man har rätt till pengarna är man värd dem. Någon annan logik känns svår att tillämpa.
En stor fördel med vår och sommar är att lunchpromenaden kan kombineras med att äta på Geschwornergården vid Falu gruva. Det blir helt enkelt värt mödan att ta sig dit när man inte måste klä på sig en halv garderob.
Nu ska jag snart lägga mig framför min tv och kika på den spanska cupfinalen. Frågan är om lagen kan vara i närheten av så samspelta som den här duon:
Den här dagen är en klämdag. Det namnet har den fått därför att den hamnat i kläm mellan två lediga dagar. Jag sitter lite i kläm eftersom spöregnet hindrar mig från att gå ner till stan. Gårdagen var ledig för många men inte för mig. Därför unnar jag mig en halvledig dag idag istället.
Men nu sitter jag här, i kläm. Dalatrafik har en linje som passerar utanför och passande nog finns en hållplats mindre än en halvminuts promenad från min dörr. Tyvärr är det dock så att Dalatrafik vill ha kontanter om man ska åka med dem. I en tillvaro där allt färre kräver kontant betalning blir det allt mer ovanligt att jag har kontanter. Jag gissar att jag delar detta faktum med rätt många. Därmed känns det lite okänsligt av Dalatrafik att fortfarande inte erbjuda sms-biljett, något som finns på väldigt många ställen i Sverige numera. Just idag missade Dalatrafik en resenär och jag hamnade i kläm.
Å andra sidan gav tätheten mellan regndropparna upphov till det här blogginlägget. Kan Dalatrafik ha räknat på hur många resenärer de missar varje dag på grund av sitt kontantkrav?
Det finns en grupp på Facebook som heter "Vi som älskar våra barn". Hur tänker man när man går med i den gruppen?
Jag minns inte det exakta datumet men det är på någon dag när 25 år sedan jag konfirmerade mig i Stora Kopparbergs kyrka. Igår var jag tillbaka på brottsplatsen. Det var dags för Elliot att döpas till Elliot.
Eftersom jag numera (och sannolikt även vid konfirmationstillfället) inte känner någon samhörighet med kristendomen är ett dop en annorlunda upplevelse. Jag hör vad prästen säger och jag respekterar hans tro. Där stannar det för min del. Innehållet känns inte riktigt 2010 även om både ton och formuleringar ändrats en hel del på de senaste 25 åren.
Nåväl, en Elliot med napp är cool både i en kyrka och på andra platser. Precis som vid konfirmationen får huvudpersonen dessutom presenter. Nu återstår att se om den plåtbil Elliot fick håller lika bra som min tioväxlade cykel som fortfarande efter 25 år är i stridsdugligt skick. Eller, inte riktigt. En bakhjulspunktering har tillfälligt placerat den i ett cykelställ.
Solen sken och himlen var inledningsvis mest blå och lite vit. Det var även rätt varmt till en början men när jag tagit mig till den högsta punkten runt Falu gruva var det en pinande kall vind som kylde ner huvudet.
Knappa två timmar gick jag omkring i den speciella miljön innan inspirationen till slut blåstes bort av vinden. På bilderavmig.se finns några av de bilder jag tog.
På vägen hem sprang jag på en linslus som jag givetvis inte kunde låta bli att ta en bild på. Så här glad ser en Elliot ut dagen innan han ska gå och döpa sig.
Långt mellan bloggningarna nu. När döden kommer nära är den omvälvande, obegriplig och obönhörlig. Vi hanterar den på olika sätt. Jag har tänkt, gråtit och omvärderat. Idag tar jag kameran med mig ut i vårsolen och fångar ljuset.
Mauro & Pluras kök blev en slags kärlekshistoria i åtta delar för mig. Finalavsnittet blev en slags bekräftelse på vår kärlek eftersom det kändes skräddarsytt för mina öron. Att se och höra Peter LeMarc sjunga Little Willie John vid matbordet var inget annat än fulländat.
Nej, det är inte roligt att vara AIK-supporter. Att flera spelare och ledare skämmer ut sig genom att kritisera sin egen målvakt offentligt är så våldsamt korkat att det inte behöver kommenteras vidare.
Det var betydligt roligare att se Brage spela mot Hammarby på Söderstadion - och vinna! För bara ett par år sedan var Brage inte ens Dalarnas bästa lag. Nu spelade man överraskande bra och vann min kärlek.
Har du fått en applåd i ett överfullt Rättviks kulturhus någon gång? Det har jag. Tillsammans med kollega Markus var jag inbjuden till hantverkarkooperativet Handslagets tioårsjubileum igår. Eftersom Gobolito gjort Handslagets nya hemsida lanserades den passande nog just den här jubileumskvällen. Det blev en fin slutpunkt på ett intensivt men väldigt roligt arbete. Applåden värmde, liksom de gåvor vi fick som tack från Handslaget. Alla vi som var där fick sedan en charmig, rolig och fyndig "modevisning" av Handslagets alla medlemmar och deras hantverk.
Det är vår och många positiva känslor. Samtidigt går mina tankar väldigt ofta till min bästa vän och hans familj som just nu har sitt fokus någon annanstans än på våren. När ord inte räcker till och armarna inte når hoppas jag att tankens kraft på något sätt kan ge energi.
Sida 10 av 85
