Lite av en slump kanske. Idag startade jag Spotify och bland de åtta album som lyftes fram på förstasidan fanns något bekant. 1996 släppte Staffan Hellstrand albumet Pascha Jims Dagbok. Just idag talade den skivan rakt till mitt hjärta. En platta jag glömt men som nu är tillbaka för alltid.

Förlusten i OS-hockeyn var tråkig. Mer behöver inte sägas.

Guldet i herrstafetten var overkligt men otroligt kul. Mer kan jag inte säga.

 

Det har redan sagts massor om lördagens dubbeljakt i OS. De svenska åkarna gav en tv-upplevelse som sent kommer att glömmas. Hellner var väl värd sitt guld men jag blev ännu gladare för det brons tappre Johan Olsson fick.

Så här långt ser det bra ut för Tre Kronor. Segern mot Finland blev väldigt, väldigt lätt. Segern blev så lätt att jag har svårt att tro att Finland gjorde vad de kunde för att vinna.

Nu pratas om ädla medaljer. Det finns absolut chans till det men Sverige vann den sämsta av de tre grupperna och OS-hockeyn har inte börjat på allvar ännu. Särskilt Kanada har nog både två och tre växlar till att använda sig av när allvaret börjar. Hockeyn blir hur som helst väldigt intressant att följa men kvartsfinalen mot Slovakien (slår Norge lätt i förkvalet) blir tuffare än många tror.

Ikväll ska det köras sprintstafetter. Jag hoppas Charlotte Kalla står på benen. Hennes egenhet att ramla ofta känns inte som en tillgång i sprintdisciplinen. Trots att Kalla är Kalla så tror jag inte att det är rätt val att låta henne utgöra en av de två delarna i det svenska stafettlaget. Som vanligt har jag gärna fel.

Ibland kan man tro att det är SJ som tillverkar snön i egna snökanoner och sedan blåser ut den över sina spår för att försena de egna tågen. När jag läser bloggar, insändare och Facebook-statusar gnälls det kopiöst på SJ för att deras tåg inte kan hålla tiderna.

Hur blev vi svenskar ett folk som i många fall bara sitter som fågelungar och förväntar oss att serveras? Allt ska fungera. Om det inte gör det så är det skandal. Ovanligt stora mängder snö i kombination med blåst är ingen ursäkt. Det är inga små krav som ställs. "Se till så att jag får allt jag vill ha. Det är er skyldighet. Kosta vad det kosta vill."

Eller kanske är det bara skönt att få skylla på andra, eller bara gnälla i största allmänhet?

När Anja Pärson föll i onsdagens OS-störtlopp tappade jag sugen. Plötsligt var inte OS riktigt roligt längre. Bilderna på hennes våldsamma fall vevades om och om igen. Varje gång jag såg det fick jag tårar i ögonen. Det kunde verkligen ha gått fruktanvärt illa. Att Anja med hjälp av sin extremt vältränade kropp orkade häva bakåtrotationen och till viss del ta kontroll över fallet var helt otroligt.

Ett knappt dygn senare stod hon på startlinjen igen. Förutom att det var osannolikt så kändes det väldigt riskabelt. Var hon fysiskt och psykiskt redo att ta sig an den svåra banan? Det var hon. När hon åkte över mållinjen satt jag där med tårar i ögonen igen. Sedan kom slalomen. Resten är historia.

Det Anja gjorde uppfyller alla kriterier för att vara en bragd. Charlotte Kalla och Björn Ferry får ursäkta. Jag tycker att deras prestationer var enorma men Anjas bedrift har helt andra dimensioner. Hennes karriär kunde ha tagit slut i och med kraschen. Som hennes pappa sa kunde hon till och med "ha slagit ihjäl sig". Men Anja reste sig. Hon tog ett OS-brons. Ett av de häftigaste ögonblicken jag upplevt när det gäller sport. Klart Anja ska ha Svenska Dagbladets bragdmedalj om ingen annan svensk idrottare toppar detta - och hur ska det gå till?!

Att promenera ger tid för eftertanke. Åtminstone är det så för mig. Exakt vad som dyker upp i tankarna varierar. Igår började jag tänka på den svenska vargstammens storlek och berättigande. I vargtäta områden (kan det finnas sådana när antalet vargar är färre än 300?) finns det det de som inte vågar släppa ut sina barn. Man är rädd för vargen.

Det var det här jag tänkte på och så mötte jag en hund. Precis när jag mötte den gjorde den ett utfall mot mig och skällde. Det var egentligen inte märkvärdigt alls men hade jag gått med ett barn så hade sannolikt barnet skrämts. Där gick jag och funderade. Hur många människor skadas av vargar i Sverige varje år? Hur många skadas av hundar?

Idag på lunchen letade jag upp lite siffror. I en artikel i Aftonbladet från 2006 hittade jag uppgiften att 6.000 svenskar per år söker akut vård efter att ha blivit bitna av hundar. Vad jag kunnat se har ingen svensk blivit biten av en varg de senaste tio åren. Jag kan nog gå ännu längre tillbaka i tiden och ändå inte hitta en svensk skadad av en varg.

Försöker jag applicera någon form av logik på detta så kan jag inte komma fram till något annat än att hundar är farligare än vargar. 6.000 mot noll får väl anses vara någon form av utklassning.

Nu säger jag inte att vi ska förbjuda och utrota alla hundar. Det enda jag undrar är varför det är så oerhört viktigt att utrota vargen. Särskilt rationellt känns det ju inte.

Min enkla efterforskning har inte innefattat hur många hundar och andra djur som skadas av vargar varje år. Jag har inte heller kollat hur många hundar och andra djur som skadas av hundar varje år. En kvalificerad gissning är dock att vargen är chanslös att utmana hunden även om den titeln.

Sett till de siffror jag hittat borde det väl finnas utrymme för vargen om vi accepterar hunden trots att den är farligare. Ändå är vargmotståndet oändligt mycket större än hundmotståndet. Är inte det åtminstone lite konstigt?

Visst blev det guld. Charlotte Kalla är världens bästa kvinnliga skidåkare. Innan OS trodde jag på åtminstone två Kalla-guld. Det gör jag fortfarande. Vi har bara sett början.

Bilderna på Kalla är redan klassiska. Framför allt på grund av hennes fantastiska prestation men redan nu - och ännu mer i framtiden - kommer vi att skratta åt de officiella OS-mössorna som de svenska deltagarna tvingas bära. De var inte snygga på 70-talet och de blir inte snyggare dryga 30 år senare.

På förmiddagen slog fotolusten till. Det var egentligen inte så konstigt. Ute sken solen och temperaturen steg snabbt, även i skuggan. Bara fem minusgrader är verkligen bara numera. Ännu bättre blev det när solen för första gången i år värmer när den skiner. En försmak av våren.

Jag tog med mig kameran och gick ut. Via skoterspår och småvägar hamnade jag slutligen i skogen. Där lyssnade jag efter grenar som knäcktes och slog ner den snö som fanns i träden. Det tillfälliga snömoln som blir resultatet ser ut som ett glitterregn om solen lyser på det. Om jag lyckades? Bilderna finns på www.bilderavmig.se

Efterspelet till de svenska skidskyttetjejernas bleka OS-premiär har varit rätt tramsigt. När Helena Jonsson skjuter felfritt och Anna Carin Olofsson-Zidek bommar ett skott, och de två trots det är långt efter täten, då finns tre förklaringar: dålig form, dåliga skidor eller extremt förbättrat motstånd. Den sistnämnda förklaringen tror jag inte ett dugg på. Visst, vi kan avvakta dopningstesterna, men att alla som var före dopat sig är givetvis helt uteslutet. Formen då? Ja, varken Helena eller Anna Carin tyckte att de kände sig i dålig form. Återstår gör då skidorna, men se dem "får man inte skylla på". Jag fattar ingenting. Vadå hederskodex att inte skylla på vallningsteamet? Om skidorna inte är bra så är det väl skidorna man ska skylla på? Inte börjar väl vallateamet gråta om det får höra sanningen?

Att Helena Jonsson blir 47 sekunder efter vinnaren trots noll bommar är anmärkningsvärt. Jonsson har som bekant dominerat skidskyttet i vinter. För mig verkar det obegripligt om man inte förklarar det stora avståndet med dåligt glid. Alla andra förklaringar innebär i praktiken att Jonsson lika gärna kan åka hem. Hon kan ta Anna Carin med sig. Självklart ska de inte göra det. Frågan är bara varför det är så viktigt att hålla vallningsteamet bakom ryggen.

Jag såg reprisen av Melodifestivalen idag. Lite senare läste jag i Aftonbladet att Eric Saade inte sjöng hela låten. I samband med "vattenscenen" kunde han inte sjunga, trots att han skulle ha gjort det. Istället stod folk bakom scenen och sjöng. Det känns som att playback snart gör totalt intåg i den allt mer märkliga tävlingen.

Vad jag tyckte? Ja, Kalle Moraeus nummer var inte så märkligt som jag hade fått för mig. Det var tur. Samtidigt var det inte särskilt märkvärdigt. Moraeus styrka ligger inte i sången. I övrigt var det åter igen väldigt menlösa låtar.

I Skavlan medverkade årets vinnare i den norska Melodifestivalen. Norge har en helt annan taktik än Sverige för att samla röster. Det norska bidraget spelas redan och har, precis som fjolårets, ett rejält försprång för att fastna i Europas öron. Man har också valt att utöka antalet fioler från en till fem. Visst är det härligt fantasilöst.

Imorgon tar Charlotte Kalla Sveriges första guld i Vancouver.

Vad utmärker bra journalistik? För mig är det saklighet och en förmåga att hitta information som inte serveras "rakt ner i halsen". Dålig journalistik då? Ja, det är när man inte ens bryr sig om att kolla uppgifter eller leta upp fakta.

Här i Dalarna har länets polis fått kritik de senaste åren. Detta kulminerade när Leif GW Persson med flera presenterade sin undersökning av hanteringen kring två riksbekanta mord i Dalarna. Den kritiken kändes både underbyggd och helt korrekt.

Just dessa två fall har dock kommit att prägla mångas bild av dalapolisen som både inkompetent och ineffektiv. Därför var det intressant när TV4:s dalaredaktion idag presenterade siffror över hur många mord- och dråpfall som klarats upp i Dalarna. Det visade sig att av 99 fall under åren 1998-2008 hade polisen i Dalarna klarat upp 93 stycken. För samma period i hela riket var siffrorna 2.277 fall varav 1.694 lösta. Polisen i Dalarna var med andra ord långt över genomsnittet för hela Sverige.

Hur har då detta behandlats av andra medier i Dalarna? Ja, inte alls. Dalarnas Tidningar är landskapets största utgivare. De har sedan ett par år en sektion som de kallar Brottsplats Dalarna, en företeelse jag ifrågasatt i en tidigare blogg. Borde inte de skriva något? Eller är det så enkelt att fakta inte är intressant för en tidning som valt att satsa på en så bisarr sak som Brottsplats Dalarna?

Jag gillar Kalle Moraeus men jag är rädd att hans nummer i Melodifestivalen på lördag kan bli oförglömligt på fel sätt.

Jag är förkyld. Det är vi många som varit i vinter. Eftersom jag sällan är förkyld är det lite ovant. Den största konsekvensen av snoret är att jag blir mer trögtänkt än vanligt.

Även om jag inte hade tänkt det så tittade jag på Melodifestivalen igår. Det enda bidraget som jag tyckte gav något var Pain of Salvation. Jag gillar Salem Al Fakir men jag tyckte nog att hans låt var aningen tunn. Samtidigt växte den under vägen. Jag gillade i alla fall att han gick direkt till finalen. I övrigt var det svagt - igen.

Efter att ha sett två avsnitt av TV4:s humorserie Solsidan är jag fast. Det är lagom skruvat och fyndigt på samma gång. Johan Rheborg som grillberoende fixare är underbar.