Jag ägnar mig åt lite påskterapi. Istället för att måla ägg gör jag om min hemsida. Om du tycker att det ser halvfärdigt och bitvis underligt ut är det alltså precis vad det är.
När jag blir klar återstår att se. Vädret har en viss inverkan på det. Just nu är det inte tillräckligt lockande för utomhusvistelse.
Jakob Hellman gör comeback. Det beskedet vaknade jag upp till i fredags morse. Jakob satt där vid TV4:s morgonbord och berättade nyheten. Han spelade sedan Hon har ett sätt och Vara vänner på sitt oefterhärmliga sätt. Texten tappades bort i Hon har ett sätt, men det är så det blir ibland.
I grund och botten är nyheten om Hellmans comeback så väldigt, väldigt god. Det enda som gör mig aningen fundersam är sammanhanget han kommer att göra den i. Paketet som satts ihop ska vara en nostalgisk flirt med 80-talet. Tillsammans med Alphaville och Reeperbahn, samt flera ännu ej avslöjade artister, ska Hellman resa runt i riket. Jag vet inte, men för mig är Hellman inte så mycket 80-tal. Han är snarare väldigt tidlös. Det gäller inte Alphaville, som för det första känns helt ointressanta som liveband, och som dessutom har ett minst sagt begränsat låtmaterial. Reeperbahn kan jag inte alls så mycket om. Min relation till dem är att de hette Nürnberg 47 i filmen G, och där sjöng de låten Hundarna brinner. Jo, och så är det såklart Olle Ljungström som sjunger. "Forever young" kallas konceptet, och det känns som att det består av lite sargade hjältar.
Hellman ska spela med det band som finns med på hans skiva. Det låter bra. Jag tror det kan bli riktigt bra. Men resten? Jag tror att jag väljer russinet i kakan här, och skippar det övriga.
Södertälje har inte tappat en poäng på de fyra första matcherna i Kvalserien. Igår tror jag att man tog musten ur Almtuna, som gått på rus i inledningen av serien. Jag tror inte de tar så många fler poäng nu, något som exempelvis Leksand säkert är glada över. Nu har de allt i egna händer. Dubbelmötet med Rögle avgör om Leksand tar den andra platsen i Elitserien. Att Södertälje tar den första har jag som bekant trott hela tiden.
Idag ser jag Gefle-Malmö på Dribblers tillsammans med familjen Bröddén. För en stund blir jag ljusblå. Imorgon är jag gulsvart igen. Igår kväll var det nattsvart när Earth Hour släckte centrala Falun. Idén bakom Earth Hour är kanske bra, men det är ingen bra grej att släcka en stad en regnig lördagskväll. Kolsvarta gator och gränder är ingen trygg miljö. Hemma kan man gott släcka ner och mysa, men på offentliga platser är det nog mer vettigt att inte utsätta människor för onödig fara.
Idag fick jag ett tips på en film. Det kommer ju en del sådana tips numera. Nätet kryllar av kortfilmer vars länkar skickas kors och tvärs via mejl. Det är lätt att det blir lite för mycket. Nu fick jag tipset från en pålitlig källa, så jag kollade direkt.
Jag kan säga att det är väldigt länge sedan jag blev så hänförd och häpen. Den film jag såg var ren magi, gjord av en uppenbart överbegåvad person vid namn Alex Roman. Han har gjort filmen utan att filma någonting, med några få undantag. Allt är uppbyggt i hans datorer. Det är oerhört svårt att tro. Titta själv. Visst är det läskigt att något som inte finns kan se ut att göra det? Vad som är filmat? Försök att gissa det när du sett filmen så kan jag berätta senare.
The Third & The Seventh from Alex Roman on Vimeo.
Kanske var det Södertäljes vinst. Möjligen var det en effekt av dagens intensiva snöande. När jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig igår kom inspirationen. Klockan var halv tio. Istället för att fullfölja sänggåendet satte jag mig vid datorn. Bilderna från lördagen fanns där, den lördag som var en sådan otrolig kontrast till söndagens snöanfall.
Sagt och gjort. Tre timmar senare var det klart. Knappt fyra minuter bildspel. Varsågoda.
Jag hade en fantastisk dag uppe på Lugnet igår. Med kameran i handen tog jag mig upp för Mördarbacken och vidare ut i spåren. Jag hittade en perfekt plats som senare en fotograf och en åskådare till hittade. Där stod jag och väntade. När solen var framme var vyn underbar. De gånger solen gick i moln blev det inte fullt lika bra. Nere från skidstadion hörde jag i högtalarna att starten gått. Exakt var vid spåret jag stod hade jag inte koll på, men jag gissade att det var efter ungefär två kilometers åkning, mestadels uppför. Solen kom och gick. Skulle den vara framme när fältet susade förbi? Jodå, det var den.
När fältet passerat var det dags att hitta en ny plats. Eftersom det handlade om gemensam start skulle damerna inte passera "min" plats fler gånger under loppet. Jag pulsade tillbaka samma väg som jag kommit och tittade lite hur åskådarleden ringlade längs banan. Var såg det ut som om åkarna inte passerat ännu? Ett par hundra meter längre ner såg jag hur förväntansfulla huvuden stod vända åt ett och samma håll. Därmed var målet utstakat. I något som kunde liknas kontrollerad raskgång tog jag mig dit. Att fota handlar om tajming. Ibland kommer man rätt - och ibland blir det fel. Att jag hann i tid innan åkarna kom är mina bilder ett bevis för. När jag senare kollade upp på SVT Play exakt hur rätt, då såg jag att min tajming knappast kunde varit bättre. I klippet på SVT Play kan du hoppa fram till 15.15. Notera figuren som efter 15.24 dyker upp bakom björken till vänster, rakt under stjärnan. Notera också att jag har kameran redo när fältet passerar, som om jag stått där hela dagen och väntat.
Så visst hade jag en bra dag. Tajmingen var det inte heller något fel på. När jag slog upp ögonen på söndagsmorgonen snöade det för fullt, var en grad kallt och grå himmel.
Det finns fler bilder från lördagen på bilderavmig.se.
Anna Bergendahl har ett bra nummer. Hennes låt är den mest direkta av de låtar som slogs om segern igår. Jag tror det var därför hon vann. Hennes vibrato kan jag dock vara utan. Det är ett manér som bara irriterar mig. Rösten är bra nog som den är - utan darr.
Det mest underliga och bisarra med Melodifestivalen är dock de utländska jurygrupperna. Något har blivit väldigt fel när ambitionen att vinna den stora Europafinalen tar sig sådana märkliga uttryck som att låta andra länder rösta fram det svenska bidraget. Tanken är väl ändå att varje land röstar fram sin egen vinnare? Det är väl ändå Sverige som ska tävla med den låt svenska folket - och svenska jurygrupper - röstar fram? För mig blir det überseriöst att göra Melodifestivalen till så blodigt allvar. Det blir inte roligt helt enkelt, och det tappar definitivt sin charm. Nu vann den låt som fick flest röster av Sverige, och det var ju bra.
Darin hade nog den bästa låten, men för mig är hans artisteri alldeles för tillgjort. Det blir för mycket.
Apropå bra låtar vill jag gärna bjuda på ett klipp med Crowded House idag. Tiden har gått men låten är lika bra.
Idag är det AIK-Mjällby. Mitt upplägg är klart: löptur, dusch och promenad till Dribblers. Där blir det mat och match. Nytta och nöje. Så ska en behaglig söndag se ut.
Peter Apelgren gissade ÖIS istället för Häcken. Det blev avgörande i finalen av På spåret. ÖIS var fel. Därmed blev Apelgren och Benno bara tvåa. Finalen blev i alla fall spännande och underhållande. Det vill gärna bli så när Apelgren är en del av anrättningen.
En fullspäckad arbetsfredag fick ett aningen oväntat inslag. En av våra kunder dök upp hos oss på förmiddagen. Han föreslog att vi skulle möblera om på Gobolito. Det var inte så att jag eller Markus skulle kastas ut. Nej, han tyckte att vi skulle spegelvända hela möbleringen. Sagt och gjort. När dagens samtliga möten var avklarade drog Markus och jag igång. Vid arbetsdagens slut lämnade vi ett kontor som såg oerhört mycket roligare ut. Kunder är bra att ha på många sätt.
Apropå att gissa: Jag tror Salem Al Fakir vinner ikväll. Om hans så kallade kupp hjälper eller stjälper återstår att se.
Det är onekligen både ovant och angenämt att gå till jobbet när termometern visar två plusgrader. Almanackan ljuger inte och när den får hjälp av temperaturen råder det ingen som helst tvekan: Det är vår.
När ett avsågat, avstängt och rimligen omotiverat Södertälje kan slå ett Modo med slutspelschans, då förstår jag ingenting.
Nu ska Södertälje ta sig an Kvalserien. Kvällens resultat gör mig inte direkt mer orolig för hur det ska gå.
Den första söndagen i mars. För mig är det vårens första dag. Det gäller även även den här söndagen, trots att termometern visar en bit under minus fjorton grader. Idag är det Vasaloppet. Idag börjar våren.
För en vecka sedan började jag lyssna på en bok. Jag ville inte ha en deckare den här gången utan det var dags för något annat. Valet föll på Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag är väldigt nöjd med det valet. Historien fångade mig från första stund och Björn Granath är en utmärkt uppläsare.
Det är 2010. Igår blev det klart att Pernilla Wahlgren är med när Melodifestivalen avgörs i Globen nästa helg. Hon säger själv att hon väntade med att ställa upp tills hon fick en låt som kändes rätt. Det torde innebära att hon väntat på att få en melodi som låter likt hur de svenska melodifestivallåtarna lät runt 1985. I mina öron låter det extremt utdaterat.
Vem som vinner Melodifestivalen? Jag har ingen aning men återkommer i veckan om jag kommer på svaret.
Vem som vinner Vasaloppet? Jag hoppas på Jörgen Brink eller Bruno Carrara. Givetvis håller jag, som alltid numera, på Jerry Ahrlin.
Södertälje till Kvalserien. Där kommer de att försvara sin plats i Elitserien men det blir lite svårare om Linus Klasens axelskada stoppar honom. Den tackling han fick i matchen mot Skellefteå var av absolut fegaste sort.
Två intensiva OS-veckor tar slut ikväll. När jag skriver det här är det bara hockeyfinalen kvar att avgöra. Det finns mycket att minnas men det allra starkaste minnet blir Anja Pärson och hennes bragdbrons i kombinationstävlingen. Alla fantastiska guld i Vancouver till trots; det är Anjas sagolika comeback efter det våldsamma fallet jag minns bäst.
Ett annat känslofyllt ögonblick var herrarnas guld i längdstafetten. Att kämpen Anders Södergren fick sitt OS-guld till slut, det var något speciellt.
Det var i längdspåren det gick osannolikt bra för Sverige. Charlotte Kalla började med sitt guld. Rysaren i herrarnas dubbeljakt, där Marcus Hellner vann, var sportdramatik på högsta nivå. Sedan Anna Haags dubbla silver, ett på egen hand och ett i sprintstafetten med Kalla.
Jag hade laddat för att se damernas curlingfinal men jag orkade bara hålla mig vaken till tredje omgången. Teven stod sedan på under natten. När jag vaknade till var det dags för prisutdelning. Lagen kom in på rad. Först gick Kina, sedan kom Sverige och sist Kanada. Att Kina tagit bronset visste jag men vilket lag hade vunnit? Jodå, visst var det Sverige. Att jag missade dramatiken var något helt annat. Det hade nog kunnat bli det största OS-minnet annars. Nej, det hade inte kunnat slå Anja, trots allt.
Sida 12 av 85
