Med några få minuter kvar på min semester känns det rätt att sammanfatta den i bilder. Karlstad, Oslo, Sollerön och Falun. Ungefär så.


{gallery}bloggbilder/semester2010{/gallery}

Det är kanske mossigt och ett tecken på att tiden gått även för mig, men jag tror inte att de som stod närmast scenen på Skansen förstod vem de hade framför sig. Jakob Hellman är en legend för många men också fullständigt okänd för andra. Igår märktes det, och det var helt åldersrelaterat. Runt om i publiken såg jag hoppande och sjungande personer i min ålder som gick fullständigt i spinn av att se Hellman. Det gjorde jag också, i tv-soffan. Många verkade dock inte förstå någonting. Sannolikt därför att de inte ens var födda när Jakob slog igenom. Kanske tänkte de precis som jag tänker när jag ser Svenne Hedlund på samma scen?! No offense, Svenne, men den jämförelsen haltar oerhört.

Tisdagens upplaga av Allsång på Skansen var en enda lång väntan. När Anders Lundin började påannonsera Jakob rös jag. Det var ett magiskt ögonblick. Jag vet att det var många som kände likadant. Media tar gärna fram stora rubriker så fort de får chansen. Ofta är det extremt överdrivet. Det var det inte igår. Jakob Hellmans comeback är något väldigt stort inom svensk musik. Ska man någon gång ta fram den feta pennan så var det nu.

Jakob var hur cool som helst. Lite löst och ledigt intog han scenen och resten är historia. Hon har ett sätt är en fantastisk låt. Svår är den också. Allsångsorkestern lyckades nästan spela den.

Rent musikaliskt har det säkert funnits mer felfria framträdanden i sommar. Jag vet inte, eftersom jag inte sett så många av programmen. Det har dock garanterat inte funnits något framträdande med så mycket magi som Hellmans. Visserligen är det rätt uttjatat nu, men likafullt ett faktum: Jakob Hellman släppte en skiva för 20 år sedan som präglat den musikaliska utvecklingen i Sverige. Samtidigt har han i princip inte alls deltagit i den efter skivsläppet. Nu är han tillbaka. Det kan inte bli som då och det känns helt rätt.

Det regnade på Skansen igår, men det var vackert väder ovanför molnen.

Jag har semester. Det gäller det mesta. Även min blogg drabbas. Den sista semesterveckan pågår för fullt. Just idag präglas den starkt av Jakob Hellman. Ikväll är det äntligen dags för hans debut i Allsång på Skansen. En högtidsstund.

Semester har för min del inneburit att jag inte varit hemma så mycket. De gånger jag kommit hem har en hög med post legat innanför dörren. Bland annat ett helt gäng nummer av Dagens Nyheter. En tjock tidning i mångupplaga blir ett svårklättrat läsberg, så jag valde att låta dem gå direkt till pappersåtervinningen. Det visade sig vara ett smart drag. Nästa gång jag kom hem var det bara tre DN innanför dörren. Tack vare det såg jag Jakob Hellmans bild på framsidan och puffen för den mittuppslagsintervju som fanns i kulturdelen. Tyvärr finns inte intervjun på dn.se men ett par citat vill jag delge:

"... det är jag nyfiken på, om jag kan få tillbaka den där ungdomliga desperationen, men hitta en stil som är jag, som jag är nu. För jag vill ju göra en ny skiva. Det är läskigt men viktigt att säga det."


På frågan om varför Jakob vill spela sina gamla låtar igen svarar han:

"Att det har gått så lång tid, jag menar, nu har det verkligen gått jättelång tid, jag är snart gammal, ska jag göra något får det bli snart medan jag fortfarande kan göra poser på scen."


Jag hoppas och tror att Jakob Hellman gör en oförglömlig comeback ikväll.


 

I lördags gjorde jag debut som musikvideoproducent. Den allt mer populära dansorkestern Popnix spelade på Smednäset utanför Falun. Jag var på plats och spelade in både bild och ljud. Slutresultatet blev detta:

Jag har varit till Oslo. Det finns en del att berätta och mycket att visa. Jag ska bara sova ikapp först - och sätta tänderna i alla bilderna.

Så här på kvällskvisten läser jag dock det här och håller med Fredrik Virtanen till hundra procent - var är Anders Glenmark?


Idag är det den första riktiga semesterdagen. Inte dumt alls.

Det är svårt att sympatisera med Holland efter gårdagens finalförlust. Detta trots att domarna missade en solklar hörna strax innan Iniesta avgjorde med sitt skott. Den holländska taktiken för att rå på Spanien var allt annat än vacker. Mer än en gång har man sett det sämre laget ta till samma metod. Det var våldsamma tacklingar. Bitvis till och med rena överfall. Att Holland bara fick en spelare utvisad ska de tacka domaren för. Samme domare överföll de sedan efter slutsignalen. Jag förstår att de var besvikna, men det blev rätt pinsamt.

Jag gillar att Spanien tog guldet. Det finns så många härliga spelare i det laget, och att Andres Iniesta fick avgöra kändes så rätt. Jag skrev följande meddelande till en bekant på Facebook åtta minuter innan matchen började:

"... och jag har satsat kvällens pengar på spansk seger i förlängningen. Inte full tid. Inte straffar. I förlängningen. Iniesta får gärna göra målet. Honom gillar jag. Game on!"

Grattis Spanien!

Två konkreta tecken på att det är dags för semester:

 

  • * Man somnar framför datorn klockan 17.30 och vaknar med ett ryck en minut senare och undrar vad som händer.
  • * Man lägger sig för att kolla på Diamond League 20.00 och minns bara att man hört "Hej och välkomna". 01.00 vaknar man till.

Idag jobbar jag min sista dag innan fyra veckors semester.

Det ska bli oerhört skönt med semester. Jag har inte haft fyra veckors sammanhängande semester sedan jag vet inte när. 2002 tror jag det var senast.

Ljudböcker och jag har promenerat till jobbet i flera månader nu. Ta det som ett tips om du tycker att du rör dig för lite och ett av motstånden är att det är så trist. Dagens jobbpromenad kommer att innebära upplösningen av Håkan Nessers De ensamma.

Spanien och Holland i VM-final. Det kan bli något det. Jag gladdes åt den spanska segern igår på ett fullsatt Dribblers.

Tiden går fort. Midsommar är redan ett par veckor bort. Minnena är kvar och förevigade på film och bild - inklusive midsommarskrik.

I morse eldade Gudrun Schyman upp 100.000 kronor i Almedalen. Det var hennes parti Feministiskt Initiativ som gjorde det. Eldningen var en protest mot de orättvisa löneskillnaderna mellan könen. Då känns det givetvis helt logiskt att bränna pengar. Den symboliken förstår ju alla - eller ...

Gudrun menar att detta ger mer uppmärksamhet än en annons för 100.000 kronor. Sedan när är uppmärksamhet odelat bra? Även obetalda tv-licenser och hångel med journalister ger uppmärksamhet.

FI:s utspel är något av det mest korkade jag sett på länge. Det är möjligt att man har en pedagogisk förklaring till varför man eldade pengarna, men jag tvivlar. Som det är nu tror jag ytterst få begriper vad FI menar. Det lär inte ge många röster i alla fall.

Jag minns diskussionerna. Många var de gånger jag pratade om allt möjligt med stammisarna på spelbutiken Trav-In som jag delägde i Avesta för drygt tio år sedan. Mycket trav blev det givetvis, men även sport och politik. När jag såg kvartsfinalen mellan Uruguay och Ghana igår kväll fick jag anledning att minnas en särskild diskussion.

Vi pratade om hands. Jag kunde inte förstå hur en utespelare kunde tillåtas rädda en boll på väg över mållinjen med händerna. Visst, det blev straff och rött kort, men vadå? Det är givetvis bättre än ett mål.

Jag minns också mitt exempel: "Tänk om det återstår sekunder av en match i ett slutspel, en match som i det läget är oavgjord, och en försvarare står i valet mellan att stoppa bollen med handen eller se den gå i mål och slå ut det egna laget. Givetvis tar den både ett rött kort och en straff för att åtminstone ge laget en chans att vara kvar i turneringen".

Vilket var mitt förslag? Jo, att bollar som stoppas på det här sättet ska dömas som mål. Det är inget konstigt med det. Man ska inte använda händerna för att stoppa bollar på väg mot mål - om man inte är målvakt.

Motargumentet var alltid "Ja, men man kan ju inte veta om bollen skulle gå i mål eller inte". Nej, och det är visserligen sant, men det spelar ingen roll. I ishockey döms det mål om en puck på väg mot öppet mål stoppas av en kastad klubba. Man tar ingen hänsyn till om pucken verkligen hade gått i mål eller inte. Syftet med att kasta klubban är att förhindra ett möjligt mål. Det räcker. Hockeyspelarna vet detta, och den som kastar klubban gör det alltid förgäves.

Igår borde Ghana ha vunnit kvartsfinalen mot Uruguay. Istället gick de inte vidare till semifinal. En medveten hands från Uruguay stoppade det afrikanska hoppet. Den efterföljande straffen träffade ribban. Ghana slogs ut ur VM på grund av en idiotisk regel. FIFA är inte kända för att vara särskilt snabba i vändningarna. Kanske blir det en regeländring till VM 2030?

Luis Suarez i Uruguay stoppade bollen med handen och blev en hjälte. Asamoah Gyan slog straffen i ribban och blev syndabock. Att Ghana förlorade matchen är en skandal för fotbollen och en stor förlust för fair play.