Jag fortsätter min genomgång av bildarkivet. Idag har jag kikat bland alla porträtt jag plåtat. Några av dem finns på bilderavmig.se och nya bilder är på väg. Mina porträtt är uppskattade. Jag tycker om att fånga en personlighet. Det är de naturliga och avslappnade uttrycken jag är ute efter. Ibland är det en utmaning att få rätt kontakt med den jag fotograferar. Andra gånger funkar det från första bilden.
En av de bilder som finns bland porträtten på min fotosajt tog jag i slutet av förra året. Den är ett bra exempel på hur svårt det är att fotografera ibland. Två syskon på samma bild. En vill. En vill inte. Bilden har blivit en av mina favoriter. Tack till Elliot och Tuva för den.
Just nu pågår det mycket spännande kring mitt fotograferande. Jag har del i en fullutrustad studio och arbetar med ett par fotoboksprojekt. Dessutom börjar det dra ihop sig till bröllopssäsong på allvar.
Förra året plåtade jag flera bröllop. Det roliga med den typen av uppdrag är att jag får se så många glada människor och spännande miljöer. Jag har några exempel på mitt bröllopsfotograferande på bilderavmig.se. Där finns bilder från Evertsberg och Stockholms skärgård, Sundborn och Våmhus. Att få chansen att dokumentera bröllop på sådana platser är hedrande och otroligt skoj.
Just nu sitter jag och letar fram mina allra bästa bröllopsbilder som jag ska använda i ett projekt. Det finns ett antal tusen att välja bland och det är många minnen förknippade med bilderna. En genuin glädjekick.
Jag tycker att Carin Jämtin gör fel. Hennes medverkan i Agenda, morgonprogram, pressmöten och andra intervjuer fungerar inte bra. Det är inte det att hon gör ett dåligt jobb - tvärtom. Hon uppträder mycket bra och korrekt. Problemet är bara att hon inte har något att säga.
Och hur har det kunnat bli så här? Jo, givetvis beror det på att man är rädd. Man är rädd för att inte vara transparent i ett transparent samhälle. För det är ju transparent man ska vara. Allt ska fram. Det spelar ingen roll om det är luft. Är det luft, visa den.
Men varför blir det ett problem i det här fallet? Jo, det framstår som att inget händer. "Vi diskuterar hur vi ska göra.". "Vi läser stadgarna.". "Jag kan inte säga något namn.". "Det kan jag inte kommentera.". Det är så det har låtit i tre dagar nu.
Om jag hade varit rådgivare hade jag tipsat om följande: I söndags skulle Carin Jämtin ha berättat hur processen nu skulle komma att se ut. Det var precis vad hon gjorde. Mer hade inte behövts. Att sitta i Agenda och inte svara på en enda fråga, från journalister som tjatigt försöker få veta det hon inte har svar på, blir kontraproduktivt.
Socialdemokraterna kan mycket väl dra sig tillbaka några dagar. Partiet äger frågan och processen. Media kommer att spekulera alldeles oavsett om partiet säger något eller om det är tyst. Dessutom tror jag att väldigt många börjar tröttna på frågan. Lite paus skadar inte. Om det är Socialdemokraterna själva som bidrar till den tror jag det uppskattas av de som ska rösta.
Men vad har istället hänt? Jo, varje dag - gärna ett par gånger om dagen - står Jämtin och säger samma sak. Hon säger att hon inget kan säga. "Varför tar det sådan tid?". "Varför svarar alla nej?". "När får vi ett besked?". Jämtin har inga tydliga svar på journalisternas frågor. Givetvis har hon inte det. Det finns inga. Därför behöver hon inte stå där.
Ordet kris repeteras. Media säger det. Jämtin säger det. Kris, kris, kris. Jag tror inte att någon missat det. Men jag förstår inte varför Socialdemokraterna själva ska stå och upprepa ordet i intervju på intervju.
Vilsenheten i Socialdemokraterna blir tydligare för varje framträdande Jämtin gör. Det beror inte på att hon är dålig, men hon har fått en omöjlig uppgift. Nu är det bäst att vara tyst till det finns något att berätta.
I nuläget har jag inget bra svar. Däremot kan jag spekulera en massa, vilket jag inte tänker göra. Istället vill jag peka på det problem som utan konkurrens är Socialdemokraternas största:
Partiet har förlorat sitt spelutrymme på den ideologiska kartan. Valförlusten 2010 blev det definitiva slutet på ett samhällsbygge som hade den socialdemokratiska ideologin som grund. En annan ideologisk riktning fick chansen att under ytterligare fyra år rasera och bygga om fundamentet i samhällsstrukturen. Jag skrev det redan dagarna innan valet 2010: Det handlade om ett ödesval, långt mycket viktigare än vad många förstod. Att efter åtta år med borgerligt styre försöka införa traditionell socialdemokratisk politik går inte. En majoritet av svenska folket är inte beredd att betala det pris det skulle kosta. De grupper som lämnats i sticket utgör en för liten del av befolkningen för att kunna påverka. Så vilken politik ska Socialdemokraterna gå till val med 2014?
Jag låter den frågan hänga i luften, precis som den hänger där i detta nu. Tanken var nämligen att Socialdemokraterna under 2011 skulle staka ut en politisk riktning. Det arbetet påbörjades men sköts i sank när Aftonbladet lät sin fuskbomb brisera i höstas. Man anklagade Håkan Juholt för att ha fuskat. Det blev starten på några dagars starkt ifrågasättande av honom. När Aftonbladet sedan – i en liten notis – backade och erkände att det inte fanns någon regel att bryta mot, var skadan redan skedd. Men det var alltså där det började. En fuskanklagelse som var grundlös.
Problemet var bara det att media hittade alla möjliga saker att hänga på den här händelsen, och därmed hålla den vid liv. Man ifrågasatte hur Juholt kunnat erkänna ett fel han aldrig begått. Detta erkännande skulle vara ännu ett bevis på att han inte är pålitlig. Lite som att tillräckligt många i ett rum säger att du petat näsan utan att du själv märkt det. Trots att du är övertygad om att du inte petade näsan inser du att det kanske trots allt skett, utan att du tänkte på det. Alla andra sa ju det. Varför skulle de hitta på? Och vad vinner jag på att ifrågasätta det de säger, när jag inte är hundraprocentigt säker på att de har fel? Dessutom verkar de som inte ens var där tro att jag petade näsan.
Sedan kom detta som sägs ha hänt när Socialdemokraterna skulle presentera sin budget. Hur stor är den frågan, egentligen? Jag har ingen aning om vad som hände, men jag har otroligt svårt att uppröras oavsett hur saker gick till.
Och så kom då felsägningen på Folk och Försvar. Den var givetvis klantig och onödig. Men hur betydelsefull var den, egentligen? Av allt Juholt sa den dagen är det endast det här faktafelet som uppmärksammats. Orsaken är givetvis att den tas som ännu en intäkt för att Juholt ljuger och är opålitlig.
Kanske är det så att Juholt är en lögnare. Jag har ingen aning. Men om man enbart ska gå på de nyss nämnda händelserna så borde rimligen väldigt många politiker och medborgare leva farligt. Hur är det med Sveriges utrikesminister exempelvis? Förtjänar han inte samma uppmärksamhet i förtroendefrågan?
Något känns fel. Det är obalans. Det är onyans. Och nu rapporterar media att Håkan Juholt tänker meddela sin avgång i eftermiddag. Jag tror inte att det är slutet. Det är bara början på något annat, och tyvärr tror jag den stora förloraren heter Sverige.
Idag är det premiär för Fotograf Magnus Stålbergs julkalender. Därför tillåter jag mig att puffa lite för den även här på bloggen.
På fredag är det dags. Då möter Håkan Juholt det "riktiga" folket - den stora publiken - när han gästar Fredrik Skavlan. Det är nu Juholt har chansen att vinna tillbaka ett förlorat förtroende. Om han uppträder rätt och svarar så att han uppfattas som sympatisk, ja då har han en chans att vända den båt han styr åt ett mer framgångsrikt håll.
Det är i media verkligheten finns. Allt som händer där bara få ser har inte hänt. Så ser det ut idag. Därför är Håkan Juholt förknippad med kris och problem. Han är det brustna förtroendets ambassadör, alldeles oavsett vad han vill eller säger när han åker på turné i Sverige. Ett lyckat framträdande hos Skavlan kan vända allt - eller bli det definitiva avslutet.
Men det stannar inte där. Övriga gäster i programmet är Victor Muller, Charlotte Perelli, Linn Ullman och Ane Brun. Det är fritt fram att fundera kring den röda tråden. En ledtråd: Det är inte framgångssagor.
Håkan Juholts framtid som partiledare vilar i en norrmans händer. Vi kan räkna med "bra teve".
I helgen avslutade jag min lyssning av Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Det var en intressant och gripande berättelse, skriven på ett lättsamt sätt. Att känna igen GW:s språk från hans romaner var inget problem. Personen Leif GW Persson kom fram på ett bra sätt och avslutningen avslöjade ett trauma som var otroligt gripande.
Så mycket bättre har lite svårt att lyfta den här säsongen. Jag tvingas omvärdera den uppfattning jag hade efter säsongens första program. Känslan är att några av artisterna inte riktigt gått in i programmet med maximal ambitionsnivå. Det är fortfarande rätt trist att se några av deltagarna läsa innantill när de framför sina tolkningar. Laleh är den som står ut. Det verkar de flesta vara överens om. Jag håller med.
Vem som är årets Lill-Babs är det ingen tvekan om. Lena Philipsson skriver visserligen egen musik men de låtar som tolkades i lördagens program vara samtliga skrivna av andra kompositörer. Nu är visserligen inte Orup det minsta lik Lill-Babs, men jag hade betydligt hellre sett honom i programmet än Lena Philipsson. Det blir lite märkligt när en tredjedel av låtarna som framfördes var skrivna av Orup.
Södertälje slog Malmö med 4-1 igår. Det gav den här dagen en liten guldkant. Inför den här säsongen försvann halva Södertäljes lag till Malmö. Det verkar ha varit den sämre hälften av truppen ...
Det är en liten skillnad mellan att vara töntig på ett roligt sätt och att bara bli pinsam och visa dåligt omdöme. Lasse Brandeby hade koll på det. Petter Northug har det inte.
Numera skrivs det rätt ofta om kända personers allvarliga sjukdomar. Inte sällan är det inte i närheten så allvarligt som media gör gällande med stora, svarta rubriker. Därför sorterade jag in medias rapporter om Lasse Brandebys sjukdom tidigare i år bland de rapporter som inte var något att bry sig om. Men i Brandebys fall var det värre än rubrikerna berättade. Enligt uppgifter som kommit fram ville han ha det så. Det skulle inte daltas.
Humor blir ofta bunden till den tid den skapades. Med åren slutar skämten att fungera. Nya generationer har svårt att förstå vad som var så roligt. Jag vet inte riktigt hur det blir med Brandeby. För mig är hans Kurt Olsson-grejor fortfarande lika roliga. Visst, alla varken är eller var roliga, men de riktigt stora ögonblicken håller än idag. Ta hans rapport från centralen i Göteborg när tåget från Stockholm kommer. Eller hans intervju med Patrik Sjöberg. "Hur brett har du hoppat?". "Hur snabbt hoppar du?".
En gång höll Brandeby på att ta livet av mig. Han fick mig att skratta så att jag till slut inte kunde andas. Det var när han berättade en saga som var en blandning av alla de klassiska sagorna. Med sina stirrande ögon och varierande röstuttryck blev det en helt hysterisk berättelse. Jag glömmer det aldrig. Tack!
Jag gillar Petter Northug som skidåkare. Han är ett fenomen. Det han kan prestera är fascinerande. Han förnedrar sina konkurrenter ute på banan genom att köra i kringlor runt dem. Därför är det så synd och obegripligt att han inte kan hantera situationen. I helgen larvade han sig vid en målgång igen, precis som när han stannade precis innan mål i Holmenkollen-VM i vintras. Att håna sina konkurrenter på det övertydliga sättet är pinsamt. Någon av Petter Northugs vänner borde berätta det för honom. I annat fall kommer Northugs målgångar att åldras dåligt och bli jobbiga att titta på när Petter ska betrakta sin karriär i backspegeln. Du är inte rolig nu, Petter. Och det kommer inte att bli mindre pinsamt i efterhand - tvärtom.
Lördag morgon och dags att resa hem. Tegnérlunden visade upp sig från sin bästa sida när jag gick på frukostjakt. Hotellet (det billiga) jag bor på har ingen frukost med i rumspriset. Istället blev det frukost på 7-Eleven - på hörnet. De ligger oftast där, precis som i Mauros hyllning till Sarah.
Jag reser lätt den här gången och därför har jag ingen kamera med mig. Mobilens inbyggda fick duga. I morgonsolen satt August Strindberg. Det har han gjort sedan 1942, men inte alltid i så angenämt väder.
Sida 2 av 85
