Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Jag har funderat på hur den ledande svenska journalistiken fungerar idag. Jag har funderat på vilka krafter som styr opinionen. Mest av allt har jag funderat över varför partiledarfrågan i Socialdemokraterna överskuggar allt annat som sker, både i Sverige och i världen. Varför anses just denna fråga vara så oerhört viktig?

I nuläget har jag inget bra svar. Däremot kan jag spekulera en massa, vilket jag inte tänker göra. Istället vill jag peka på det problem som utan konkurrens är Socialdemokraternas största:

Partiet har förlorat sitt spelutrymme på den ideologiska kartan. Valförlusten 2010 blev det definitiva slutet på ett samhällsbygge som hade den socialdemokratiska ideologin som grund. En annan ideologisk riktning fick chansen att under ytterligare fyra år rasera och bygga om fundamentet i samhällsstrukturen. Jag skrev det redan dagarna innan valet 2010: Det handlade om ett ödesval, långt mycket viktigare än vad många förstod. Att efter åtta år med borgerligt styre försöka införa traditionell socialdemokratisk politik går inte. En majoritet av svenska folket är inte beredd att betala det pris det skulle kosta. De grupper som lämnats i sticket utgör en för liten del av befolkningen för att kunna påverka. Så vilken politik ska Socialdemokraterna gå till val med 2014?

Jag låter den frågan hänga i luften, precis som den hänger där i detta nu. Tanken var nämligen att Socialdemokraterna under 2011 skulle staka ut en politisk riktning. Det arbetet påbörjades men sköts i sank när Aftonbladet lät sin fuskbomb brisera i höstas. Man anklagade Håkan Juholt för att ha fuskat. Det blev starten på några dagars starkt ifrågasättande av honom. När Aftonbladet sedan – i en liten notis – backade och erkände att det inte fanns någon regel att bryta mot, var skadan redan skedd. Men det var alltså där det började. En fuskanklagelse som var grundlös.

Problemet var bara det att media hittade alla möjliga saker att hänga på den här händelsen, och därmed hålla den vid liv. Man ifrågasatte hur Juholt kunnat erkänna ett fel han aldrig begått. Detta erkännande skulle vara ännu ett bevis på att han inte är pålitlig. Lite som att tillräckligt många i ett rum säger att du petat näsan utan att du själv märkt det. Trots att du är övertygad om att du inte petade näsan inser du att det kanske trots allt skett, utan att du tänkte på det. Alla andra sa ju det. Varför skulle de hitta på? Och vad vinner jag på att ifrågasätta det de säger, när jag inte är hundraprocentigt säker på att de har fel? Dessutom verkar de som inte ens var där tro att jag petade näsan.

Sedan kom detta som sägs ha hänt när Socialdemokraterna skulle presentera sin budget. Hur stor är den frågan, egentligen? Jag har ingen aning om vad som hände, men jag har otroligt svårt att uppröras oavsett hur saker gick till.

Och så kom då felsägningen på Folk och Försvar. Den var givetvis klantig och onödig. Men hur betydelsefull var den, egentligen? Av allt Juholt sa den dagen är det endast det här faktafelet som uppmärksammats. Orsaken är givetvis att den tas som ännu en intäkt för att Juholt ljuger och är opålitlig.

Kanske är det så att Juholt är en lögnare. Jag har ingen aning. Men om man enbart ska gå på de nyss nämnda händelserna så borde rimligen väldigt många politiker och medborgare leva farligt. Hur är det med Sveriges utrikesminister exempelvis? Förtjänar han inte samma uppmärksamhet i förtroendefrågan?

Något känns fel. Det är obalans. Det är onyans. Och nu rapporterar media att Håkan Juholt tänker meddela sin avgång i eftermiddag. Jag tror inte att det är slutet. Det är bara början på något annat, och tyvärr tror jag den stora förloraren heter Sverige.