Jag har landat på hotellrummet efter en lång dag på Fotomässan. Vad jag tyckte om Fotomässan 2011 har skrivit på min fotoblogg. Det jag känner när jag sitter i tystnaden (nåja, det festas i en del rum) är just tystnad. Fotomässan var raka motsatsen. Ett konstant sorl kombinerat med de högtalarburna rösterna från de seminarier som hela tiden pågick runt om på mässområdet.
Det finns mycket jag kommer att minnas från den här dagen, men det roligaste var utan tvekan utställningen Katastrofala omslag som egentligen är en underbar blogg fylld av mer eller mindre märkliga LP-omslag. Bland de omslag som valts ut till utställningen fanns plattan Får jag lov med Bertil Dahlins. Underbart!
När man bor på ett hotellrum utan fönster krävs det lite extra för att trivas. En bra början är att hotellet erbjuder gratis anslutning till nätet. Det gör det här hotellet, något jag inte visste när jag kom hit. Jag kan med andra ord "titta ut" genom skärmen och den världen är som bekant rätt stor.
Maten ordnade Observatorie-Grillen vid Observatorielunden. Den snälle mannen i luckan erbjöd till och med gratis dipp. Jag valde cheddar. Ett bra val. Hamburgaren smakade precis som man kunde förvänta sig och önska av en hamburgare.
Men det här med hotellrum utan fönster; det är inte riktigt bra. Billigare blir det, men man är utan tvekan väldigt instängd. Hur som helst är rummet min utgångspunkt under de här dagarna i Stockholm. Rummet kostar åtminstone hälften så mycket som ett vanligt hotellrum, så de pengar jag behåller kan jag göra något kul för. Imorgon är det ju Fotomässan ...
Det gnälls mycket på SJ. Jag tror att det gnälls lite för mycket - och inte sällan orättvist. I det stora hela är jag nöjd med hur SJ behandlat mig genom åren. Idag har jag fått ännu ett bra bemötande. När jag steg på tåget mot Stockholm visade det sig att min bokade plats inte fanns. Den fönsterplats jag bokat för en månad sedan hade bytts ut till en plats vid ett bord, ut mot gången. När jag påpekade det här för tågvärdinnan meddelade hon lugnt att det inte skulle vara på det viset, och jag fick istället en plats i förstaklass. SJ kan.
Jag tillhör inte dem som brukar tappa mobiltelefoner. Titt som tätt ser och hör jag hur mobiler åker i backen, men min har jag alltid bra koll på - fram till idag. När jag stod utanför en fotoaffär och tittade nyfiket på objektiven tog jag upp telefonen för att se vad klockan var. Fumligheten slog till, telefonen åkte ner i trottoaren och bakstycket lossnade. Allt tyder dock på att telefonen höll, även om ett fäste böjde sig (obegripligt att plasten inte bara gick av). Att bli utan telefon i Stockholm hade varit onödigt. Provring gärna.
Imorgon åker jag till Stockholm för att bevaka årets fotomässa i Älvsjö. Jag har gjort min guide till Fotomässan och min besöksdag blir fredag.
Den här veckan har präglats av planering, flytt, städning och bärande av diverse fotoutrustning. Tillsammans med två andra fotografer gör vi om i en fotostudio vi ska använda tillsammans. Mer information kommer.
För fem år sedan satt jag och pysslade med en datoranimerad kortfilm. Resultatet har inte tidigare funnits på Youtube, men det gör det nu.
Jag har följt TV3:s tävling True Talent betydligt mer än Idol. Det har inte berott på att True Talent varit bättre. Totalt sett är produktionen fylld av mycket som är mediokert. Nej, den enda orsaken till att jag följt med har varit Dimitri. Redan när han dök upp i rutan första gången och sjöng A whiter shade of pale var han rösten att slå. Att sedan Danny klantade till allt genom att inte välja Dimitri som en av sina tävlande, det löste tv-tittarna som röstade tillbaka honom. Danny ska vara minst lika tacksam som Dimitri för det.
Igår var det final, och Dimitri vann. Mannen med den stora rösten gick hela vägen. Belöningen blev en miljon kronor. Däremot har True Talent inte ens varit i närheten av de publiksiffror som Idol har, så Dimitri är än så länge en rätt okänd vinnare. När Aftonbladet berättade att Dimitri vunnit, gjorde man det i en liten "puff" i sidospalten. Jämför med hur mycket utrymme den som lämnar Idol varje vecka får.
Innan ni kollar på klippet som visar hur Dimitri och Danny rockar skiten ur det övriga startfältet har jag en fundering: Varför måste Claes Åkesson se så kissnödig ut när han står och pratar i Vem kan slå Filip och Fredrik?
Det görs så många tv-serier. Att följa dem alla går inte. Min ambition är att följa dem som är bra, men det är givetvis inte riktigt genomförbart i praktiken. Det innebär att jag då och då (sannolikt oftare än jag tror) missar guldkorn. Den svenska miniserien Bibliotekstjuven gick förra året på SVT. Jag såg den inte då. Häromveckan tipsade Travtränare Fredrik om den. Jag lyckades få tag på de tre avsnitten och vi har nu avverkat två av dem. Lyckligtvis får jag se upplösningen redan ikväll eftersom jag verkar ha en ovanligt kvällspigg sambo.
Helena Bergström programledare och Björn Ranelid deltagare i Melodifestivalen. Ingenting är omöjligt 2012. Det är alldeles uppenbart.
Idag blev det känt vilka kompositörer som fått med låtar till Melodifestivalen 2012. Jag vågar påstå att en person tog uppmärksamheten från alla andra. Det faktum att Björn Ranelid fått med ett bidrag, och dessutom sägs vara den som ska framföra det, överskuggar allt annat.
Oavsett hur det kommer att låta och se ut, så är det här jättekonstigt och jätteroligt på samma gång. Jag kan ana att de äkta Melodifestivalnördarna inte gillar det här inslaget i "deras" festival, men då får det vara så. Jag kommer att titta eftersom underhållningsvärdet är högt. Musikaliskt har jag inga som helst förväntningar på Ranelid.
Jo, Di Leva fick med en låt också. Det är mer intressant musikaliskt, även om Di Leva på senare år passerat sitt bäst före-datum som kompositör. Kanske kan han överraska med en ny klassiker?
Lasse Holm gör comeback som låtskrivare också. Vilken osannolik trio om någon bett om odds på den för tio år sedan.
För en dryg vecka sedan avslutade jag min lyssning av Håkan Nessers senaste bok Himmel över London. Jag har alltid gillat Nessers språk. Den historia han berättar den här gången var fängslande, men jag tycker att han gör det lite väl lätt för sig på slutet.
Just nu lyssnar jag på Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Här är språket annorlunda, men lätt att känna igen. Persson har sin stil. Tidigt i boken framgår det att Persson är väldigt personlig. Det kommer fram en sida som åtminstone inte jag sett tidigare. Leif GW Persson gör onekligen ett försök att förklara sin buffliga och truliga framtoning, och än så länge lyckas han. Det finns en typisk GW-humor i botten, nu när han närmar sig sin egen kärna. Jag är mycket nyfiken på fortsättningen.
Så mycket bättre med Eva Dahlgren i centrum kändes spännande på förhand. Med facit i hand tycker jag att Dahlgrens eget artisteri och material är så starkt att det blev svårt för de andra i huset att matcha med de egna versionerna. Jag tyckte inte att någon fick det att lyfta. Istället blev det mest intressanta innehållet det som handlade om Eva Dahlgren. Arkivbilderna och hennes förklaringar om hur hon var då, och hur hon är nu. Jag gillar henne.
Det är ingen tvekan om att Så mycket bättre är en höjdpunkt varje vecka. Det finns dock en sak jag tycker är lite svagt, och det är att artisterna inte verkar ha repat in låtarna ordentligt. Jag har inget minne av att jag under förra säsongen såg så många snegla ner på den "fusktext" de uppenbarligen har framför sig.
Det geniala blev det plagiala när det kom fram att Lalehs version av Just nu i Så mycket bättre hade fått hela sin bas från ledmotivet till filmen Midnight Express. Medvetet eller omedvetet så förvandlades en blivande klassiker till något helt annat. Likafullt var det magiskt när Laleh framförde låten i lördagens program. Där och då var det ett musikaliskt höjdarögonblick.
Jag tycker den andra omgången av programserien levde upp till de rätt orimliga förväntningar jag hade. För mig blev det ett mycket kärt återseende. Programformen är enkel och genial. Nyfikenheten på hur de olika artisterna ska tolka varandra driver hela tiden programmet framåt.
Det blir många fina lördagskvällar framöver tillsammans med Så mycket bättre.
När jag satte mig framför teven för ett år sedan hade jag mycket låga förväntningar. Jag hade sett trailern vevas i TV4 men inte blivit det minsta nyfiken. Efter det första programmet satt jag där och log och tyckte jag sett något av det bästa som producerats för teve i Sverige på flera år. På lördag sätter jag mig framför teven igen, men den här gången är mina förväntningar betydligt högre. Så mycket bättre lär inte få det lätt att överträffa premiärsäsongen. Jag är nyfiken.
Jag såg inte hela Fångarna på fortet i lördags, men jag såg Anna Anka - det räckte.
Lissie ska vara förband när Tom Petty gör två välgörenhetskonserter i Los Angeles om en vecka. Den första konserten sålde slut på en gång, och den extrakonsert man snabbt utannonserade sålde ut även den. Trots att det är en radiostation som arrangerar hoppas jag på rörliga bilder.
Sida 3 av 85
