Utan att jag tänkte på det passerade ett datum i sommar som för alltid sitter djupt förankrat i mitt minne. Den 13 juli 1985. Det var mitt i den sommar jag sedan dess kallat den bästa sommaren i mitt liv. Utan att överdriva kan jag även säga att den 13 juli 1985 ändrade min riktning.
Live Aid skulle bli ett direktsänt 24-timmarsevenemang med musik från hela världen. Det var givetvis spännande och vi var några stycken som bestämt oss för att följa det så mycket vi kunde och orkade.
Det är egentligen både omöjligt och meningslöst att välja ut något enskilt från det här dygnet. Så många framträdanden berörde och engagerade. Men 30 år senare är det Queens magiska 20 minuter jag minns bäst - och så är det alla de där flaggorna som det stod U2 på. Jag minns att jag tänkte att det borde stå Queen på dem. Varför var halva Wembley fyllt av människor som ville se U2?! Jag visste mycket väl vilka U2 var men såg inte alls deras storhet.
Sedan klev Bono och övriga upp på scenen. Efter det är inget sig likt i mitt musikliv. Där hände något. U2 blev en del av mitt liv. Jag har sett dem live ett par gånger och ska göra det igen om en dryg månad.
Det var den här dagen jag hörde Bad för första gången. Det var den här dagen jag förstod vem Bono är. Idag minns jag lite extra och tänker på hur livet får nya riktningar av de mest oväntade saker.
Just nu pågår en diskussion kring föräldrars användning av mobiltelefoner när de kanske borde vara mer närvarande med sina barn. Jag vill gärna lyfta den diskussionen lite högre och göra den mer allmän.
Eftersom jag i hela mitt yrkesliv, och även innan dess, varit intresserad av nya tekniska prylar ser jag mig definitivt inte som teknikfientlig. Jag kan vara mer eller mindre skeptisk till tekniska innovationer, men nyfikenheten vinner i princip alltid. Dessutom driver jag sedan drygt sex år tillbaka en reklambyrå där vi dagligen arbetar med budskap som i allt större utsträckning levereras digitalt. Den här texten är därför inte ens nästan ett försök att utmåla mobiltelefoner och läsplattor till djävulens verk. Däremot tror jag att vi måste fundera lite mer på vad de gör med oss.
Vi befinner oss inte i verkligheten
De mobila enheterna har fått oss att spendera mer och mer tid i gränslandet mellan cyberspace och verkligheten. Den totala tiden vi tittar in i någon form av skärm är nog oförändrad men vi har gått från att stirra in i tv-skärmen till att titta in i mer mobila diton.
Att vi är mindre i verkligheten idag jämfört med för tjugo år sedan ser jag dock som uppenbart. Det märks framför allt när man befinner sig på stan, sitter och fikar eller gör något annat där människor möts och rör sig. Vi tittar in i skärmarna. Problemet uppstår när vi lämnar skärmen och möter verkligheten. Hjärnan har svårt med omställningen.
Det här får konsekvenser. Skärmtittare går rakt ut i gatan utan att se sig för. Bilförare har blicken nedåt för att sms:a eller läsa av GPS-appen och kör rakt igenom ett övergångsställe så att de som är på väg över tvingas hoppa åt sidan.
Vad händer med oss då?
Jag hör redan ”allt är inte svart eller vitt”-rösterna. Låt mig protestera. Jag tillhör dem som menar att det absolut går att prata i svart eller vitt. Det handlar bara om att definiera vad man pratar om. Mobiltelefoner och läsplattor är inte enbart usla och förkastliga. Men det beteende människan har vid användandet av dem är definitivt dåligt för oss alla på lång sikt. Där finns inga gråzoner.
Det är min absoluta övertygelse att människan bör befinna sig i verkligheten för att fungera. Den medierade verkligheten och den ”sanning” den ger oss kan aldrig ersätta de personliga erfarenheter man får genom att leva och uppleva. I en skärm är allt ofarligt. Intrycken är mer inbillade än reella. Verkligheten är inte lika riskfri.
Jag är ingen hjärnforskare och jag har noll belägg för mina teorier. Likafullt tror jag att vi blir farliga för andra och för oss själva om vi låter våra hjärnor spendera sin tid genom att titta in i skärmar och möta världen den vägen.
Runt hörnet finns dessutom Google med sina glasögon som ska ge en ”förhöjd verklighet”. Vi har alltså kommit så långt att verkligheten inte är nog för oss. Den måste förhöjas för att bli intressant. Känns det som att vi är på rätt väg?
Den 26 juli 2013 förverkligades en dröm för min del. Då publicerades en av mina låtar officiellt. Låten heter Solar i regn. Det skedde på Spotify och iTunes. Låten har funnits i många år men få har hört den. Responsen har dock alltid varit bra. Därför tyckte jag att det var dags att ge den vingar.
Musiken är ständigt närvarande i mitt liv. Jag har en stor mängd låtidéer liggande. De har blivit till på olika sätt och på olika platser genom åren. Solar i regn blev till i en dusch i Avesta. Jag tror det var 1998. Plötsligt var refrängen där och jag kände direkt att den var värd att minnas. Men jag stod i duschen, långt ifrån inspelningsutrustning eller papper och penna. Allt gick snabbt. Jag repeterade melodin och fraserna om och om igen samtidigt som jag hoppade ur duschen, torkade mig snabbare än torr och sprang till min lilla hemstudio i vardagsrummet.
Vatten droppade ner på tangenterna när jag gjorde ett snabbt trumkomp och la ackorden i bakgrunden. Sedan startade jag inspelningen och sjöng refrängen. Melodin var räddad och fick ligga tilll sig. Resten av låten växte fram bit för bit, under ett antal dagar.
Vem som hörde den först vet jag inte men jag minns en viktig reaktion. Dagen efter att en god vän hört låten kom ett sms: "Fan för dig. Jag har nynnat på Solar i regn hela dagen". Den fastnade i alla fall.
Några år senare tog jag bussen till SVT och lämnade personligen in Solar i regn till Melodifestivalen. Det skedde bara timmar innan inlämningstiden var ute. Resan åter in till city delade jag buss med den tidigare budget- och ekonomiminstern Ingemar Mundebo med fru. Alltid något.
Solar i regn fick inte vara med i Melodifestivalen. Nu når den istället världens öron via nätet. Den gör det dessutom när vi upplever den varmaste sommaren sedan 1994. Vi badar i sol.
När det någon gång under förra året blev klart att Scandinavian Outdoor Games skulle arrangeras i Falun bestämde jag mig för att vara med i någon av tävlingarna. Det naturliga valet föll på Salomon Trail Tour som erbjöd tre olika sträckor, där jag valde 10 kilometer.
Klockan 10.10 på söndagen 2 juni stod jag på startlinjen. Taktiken var klar. Eftersom merparten av deltagarna var elit eller elitmotionärer tillhörde jag en av få amatörer i startfältet. Av den anledningen skulle jag göra mitt helt egna lopp, och fullständigt strunta i klungan som rusade iväg. Det gick sådär. Trots att jag ställde mig längst bak i startfållan och kunde se täten försvinna iväg framför mig höll jag ett lite för högt tempo. Det fick jag betala senare.
En annan viktig del i min taktik var att jag skulle gå i de tuffare uppförsbackarna för att spara kraft. Istället skulle jag löpa ut på planare avsnitt i banan och givetvis sträcka ut ordentligt när det lutade utför. Tyvärr bröt jag även mot den här regeln inledningsvis och sprang de första backarna. Dåligt val.
Sedan blev det bara värre. Möjligheterna att hämta andan var inte många alls och om det var något jag inte skulle göra så var det att stanna. Jag gnetade på. De två vätskekontrollerna kom som efterlängtade julklappar och gav nya krafter, troligen mest inbillade.
Jag insåg rätt tidigt att det här skulle handla om att ta sig igenom loppet, inget annat. Att bryta var inte aktuellt, även om jag tänkte tanken ett par gånger. När jag efter ungefär 8,5 kilometer nådde en tuff klättring uppför kulminerade utmaningen så att den nästan blev för mycket. Jag tog mig nätt och jämt upp till backens slut och kan inte minnas när jag var så här trött senast.
Avslutningen av loppet blev dock mest nedförslöpning, där den berömda Mördarbacken avverkades "baklänges". Det var också när jag tagit mig ned för den och nått den så kallade Vallen som speakern meddelade att täten på den längsta sträckningen - 21 km - var på väg in på stadion. "Vi kommer att se dem på Vallen". Jag insåg att jag behövde pinna på för att inte varvas av denna imponerande elit. Steget sträcktes ut och jag "flög fram". Den sista utmaningen var backen upp för den nya Hästskon. Efter det var det lugna gatan - trodde jag.
När jag svängde in på målrakan var jag trött och tankarna som tänktes var varken snabba eller tydliga. Jag blev helt enkelt osäker på var jag hade mållinjen. En uppblåst portal med Salomons loggor överallt kändes högst rimlig och blev mitt mål. När jag passerat under den stannade jag och kunde i ögonvrån se hur vinnaren av 21 km-loppet började stigningen i Hästskon. Jag pustade ut några sekunder men noterade sedan en funktionär som kom emot mig. Hon pekade uppåt i banan och sa "Du ska dit upp". Då såg jag det riktiga målet. Jag hade stannat för tidigt.
Samtidigt som jag började springa de sista stegen mot målet hörde jag speakerns allt intensivare stämma och att vinnaren nu närmade sig mål. Givetvis ville jag inte störa vinnaren och snylta på uppmärksamheten, så jag höll åt sidan, nära staketet. 30 meter före mål passerade vinnande Andreas Svanebo. Fotograferna tog sina bilder och jag väntar med spänning på att få se dem. Till höger om vinnaren kommer jag möjligen att synas, solandes i glansen av den imponerande Svanebo. Han sprang sina 21 km i princip dubbelt så snabbt som jag tog mig igenom en plågsam mil. Hatten av.
Det som under hela loppet var ett "Aldrig mer!" förvandlades till ett "Nästa år ska jag springa annorlunda" när jag satt i gräset och varvade underbart smakande sportdryck med en banan. När startskottet gick var det nästan på minuten tre veckor sedan jag föll illa under ett träningspass och slog sönder mitt knä. Att jag överhuvudtaget stod på startlinjen och kunde ta mig en mil genom tuff terräng var ett under i sig. Allt kunde ha varit helt annorlunda, och mycket värre. Tacksamhet var det jag kände när tröttheten övergick i stolthet. Nästa år, då dj-vlar!
Med Spotify har möjligheten att hitta musik tagits till en helt ny nivå. I raden av nya bekantskaper är The 88 en av de bättre. De senaste veckorna har jag nästan bara lyssnat på dem. Idag har jag gjort en spellista med de bästa låtarna ur deras katalog. Pärlan i samlingen är utan tvekan Do you love me, en av de mest intensiva kärlekssånger jag hört. Vad tycker du?
Lyssna på min spellista med The 88 via Spotify
Den gångna helgen såg jag en film som placerar sig bland de allra bästa jag sett. Det är en varm och gripande berättelse om en poliosjuk man som vill prova livets goda. Problemet är att han är sängbunden eftersom han är oförmögen att röra sig från halsen och nedåt.
Allt bygger på en verklig historia och handlar om 38-årige Mark (fantastiskt gestaltad av John Hawkes) som tar hjälp av Cheryl (Helen Hunt) för att förverkliga sin dröm. Skådespeleriet och den enkla men geniala dialogen är underbart. Filmen kommer på dvd och blu-ray i början av juli. Den svenska titeln är Mitt längtande hjärta.
Jag satte mig i biosalongen med förväntningar. Egentligen visste jag ingenting om filmen jag skulle se men jag visste att den var lovordad och berättade en fantastisk historia. Searching for Sugar Man infriade alla förväntningar med råge. Jag kan inte komma ihåg när jag lämnade en biostol så omtumlad senast. Ta inte reda på för mycket om den här filmen. Se den utan att känna till den historia som berättas. Då blir den magisk.
Min bok Bilder från Falun har fått ett ansiktslyft. Jag ville ge den en riktig chans och hittade en lösning med ett förlag som jag gillade. Nu finns min bok hos CDON och Bokia. Inom kort dyker den även upp hos Adlibris. Dessutom är den tillgänglig för alla butiker som säljer böcker i Sverige.
Nytt format, nytt omslag och lägre pris blev de mest konkreta resultaten av ansiktslyftet. Nu får jag vänta och se på reaktionerna.
Jag funderar lite över hur historien kommer att minnas 2012 års världsmästerskap i ishockey. Sveriges tidiga sorti tror jag blir en parentes. Istället tror jag att det bestående intrycket blir alla tomma stolar i Globen. Det känns som att 2012 blev det år när svenska folket visade vad det numera anser om varumärket Tre Kronor. Och inte bara det, utan hela idén med ett VM i ishockey.
Biljetterna var svindyra. Trots att priserna sänktes blev det tomma stolar. Inte ens när Sverige spelade kvartsfinal mot Tjeckien var det utsålt. Tusentals platser gapade tomma. Hur länge överlever Hockey-VM i nuvarande form med en turnering varje år?
Sida 1 av 85
