När det någon gång under förra året blev klart att Scandinavian Outdoor Games skulle arrangeras i Falun bestämde jag mig för att vara med i någon av tävlingarna. Det naturliga valet föll på Salomon Trail Tour som erbjöd tre olika sträckor, där jag valde 10 kilometer.
Klockan 10.10 på söndagen 2 juni stod jag på startlinjen. Taktiken var klar. Eftersom merparten av deltagarna var elit eller elitmotionärer tillhörde jag en av få amatörer i startfältet. Av den anledningen skulle jag göra mitt helt egna lopp, och fullständigt strunta i klungan som rusade iväg. Det gick sådär. Trots att jag ställde mig längst bak i startfållan och kunde se täten försvinna iväg framför mig höll jag ett lite för högt tempo. Det fick jag betala senare.
En annan viktig del i min taktik var att jag skulle gå i de tuffare uppförsbackarna för att spara kraft. Istället skulle jag löpa ut på planare avsnitt i banan och givetvis sträcka ut ordentligt när det lutade utför. Tyvärr bröt jag även mot den här regeln inledningsvis och sprang de första backarna. Dåligt val.
Sedan blev det bara värre. Möjligheterna att hämta andan var inte många alls och om det var något jag inte skulle göra så var det att stanna. Jag gnetade på. De två vätskekontrollerna kom som efterlängtade julklappar och gav nya krafter, troligen mest inbillade.
Jag insåg rätt tidigt att det här skulle handla om att ta sig igenom loppet, inget annat. Att bryta var inte aktuellt, även om jag tänkte tanken ett par gånger. När jag efter ungefär 8,5 kilometer nådde en tuff klättring uppför kulminerade utmaningen så att den nästan blev för mycket. Jag tog mig nätt och jämt upp till backens slut och kan inte minnas när jag var så här trött senast.
Avslutningen av loppet blev dock mest nedförslöpning, där den berömda Mördarbacken avverkades "baklänges". Det var också när jag tagit mig ned för den och nått den så kallade Vallen som speakern meddelade att täten på den längsta sträckningen - 21 km - var på väg in på stadion. "Vi kommer att se dem på Vallen". Jag insåg att jag behövde pinna på för att inte varvas av denna imponerande elit. Steget sträcktes ut och jag "flög fram". Den sista utmaningen var backen upp för den nya Hästskon. Efter det var det lugna gatan - trodde jag.
När jag svängde in på målrakan var jag trött och tankarna som tänktes var varken snabba eller tydliga. Jag blev helt enkelt osäker på var jag hade mållinjen. En uppblåst portal med Salomons loggor överallt kändes högst rimlig och blev mitt mål. När jag passerat under den stannade jag och kunde i ögonvrån se hur vinnaren av 21 km-loppet började stigningen i Hästskon. Jag pustade ut några sekunder men noterade sedan en funktionär som kom emot mig. Hon pekade uppåt i banan och sa "Du ska dit upp". Då såg jag det riktiga målet. Jag hade stannat för tidigt.
Samtidigt som jag började springa de sista stegen mot målet hörde jag speakerns allt intensivare stämma och att vinnaren nu närmade sig mål. Givetvis ville jag inte störa vinnaren och snylta på uppmärksamheten, så jag höll åt sidan, nära staketet. 30 meter före mål passerade vinnande Andreas Svanebo. Fotograferna tog sina bilder och jag väntar med spänning på att få se dem. Till höger om vinnaren kommer jag möjligen att synas, solandes i glansen av den imponerande Svanebo. Han sprang sina 21 km i princip dubbelt så snabbt som jag tog mig igenom en plågsam mil. Hatten av.
Det som under hela loppet var ett "Aldrig mer!" förvandlades till ett "Nästa år ska jag springa annorlunda" när jag satt i gräset och varvade underbart smakande sportdryck med en banan. När startskottet gick var det nästan på minuten tre veckor sedan jag föll illa under ett träningspass och slog sönder mitt knä. Att jag överhuvudtaget stod på startlinjen och kunde ta mig en mil genom tuff terräng var ett under i sig. Allt kunde ha varit helt annorlunda, och mycket värre. Tacksamhet var det jag kände när tröttheten övergick i stolthet. Nästa år, då dj-vlar!
