Anja Pärson är inte Nike Bent - det vill säga glad så fort en mikrofon sticks under näsan på henne. Det är förmodligen en stor anledning till att Anja är så bra. Även om det inte skadar att vara lite trevlig när man blir intervjuad så ger det inga pallplatser. Åtminstone inte i utförsåkning.
  Att vara trevlig gav dock Marie Lindberg en pallplats i Melodifestivalen. Hon gjorde en Idol-audition i direktsändning med flera miljoner tittare. Hade det varit Idol eller Fame Factory hade hon inte gått vidare. Visserligen var låten bra, men sången var bitvis bara marginellt bättre än Addis Black Widow. Självklart skulle dock Marie Lindberg bedömas på ett annat sätt - och så blev det. Lika självklart som att The Ark skulle till Globen, lika självklart var det att svenska folket ville vara med och göra saga till verklighet. Marie Lindberg tillför finalen något som Jessica Andersson och Jimmy Jansson inte skulle ha gjort. Hon skapar intresse. Hon är ett fenomen. Sätter hon sången i finalen, ja då kan vad som helst hända. The Ark känns dock svårslagna. Det gäller inte Anna Book. Hon fick sina minuter i schlagersolen förra veckan.
  Dagens skidpass - det andra på 15 år - var ett stort steg framåt. Den sex kilometer långa slinga som förra gången var nära att sänka mig gick idag betydligt bättre att ta sig igenom. Det blev till och med en bonusrunda på två kilometer efter en stärkande kopp kaffe. Vasaloppet känns dock långt, långt borta.

Det kom ett brev på posten. Innehållet var magiskt. Avskedskonserten med Crowded House från 1996, inför 120.000 människor, har jag letat efter i många år. Nu finns den i min dvd-samling.
  Gårdagens guld i skidskytte inspirerade mig så mycket att jag drog på mig löparskorna och sprang dryga fem kilometer. Det enda som saknades var solen. I övrigt var det ett underbart vinterlandskap att springa i. Samtidigt längtar jag till våren, och att få springa samma slinga då.
  Nu ska jag titta på Anjas försök att ta kombinationsguldet i VM.

I Sverige lyssnar man inte på texter. Tommy Nilsson har en rejäl pipa, men texten på Jag tror på människan är helt enkelt för mycket.
  På onsdag börjar Canal+ visa Heroes. Jag har sett tolv av de 13 avsnitt som visats i USA. Heroes är en serie man inte bör missa.
  Det kan aldrig sägas nog många gånger: Zlatan är bra på fotboll. Den talangen kommer att räcka långt så länge han kan spela fotboll. När karriären är över blir det nog värre ...
  Hur får man folk att sätta på sig en reflex och gå på vänster sida? Det är något jag funderar över just nu. Återkommer i ämnet.

För första gången har jag valt att i förväg lyssna på låtarna i Melodifestivalen. Jag har lyssnat en gång på varje låt, från början till slut. Helt ovetenskapligt kommer här mina tankar:

1. Elin Lanto - Money

Elin Lanto är ingen stor sångerska. Money är ingen stor låt. Förmodligen kommer det att kompenseras med en prålig show, men det räcker inte. Globenchans: 2

2. Andersson & Gibson - Anything but you

Duons namn är ingen slump. Att Simon & Garfunkel är inspirationskällan kan ingen missa. Det är lågmält och tralligt. Samtidigt är det väldigt udda för Melodifestivalen. Ibland kan det funka. Kan nog bli bland de fyra. Globenchans: 3

3. Anna Book - Samba sambero

Jo, vi har hört den förut. Låten har varenda ingrediens som ska finnas i en schlager, och den är därför väldigt lätt att ta till sig. Anna Book är ingen sångerska av klass men hon är nog rätt populär ändå. Det känns som att den här låten har toppchans att gå direkt till Globen. Personligen gör det ingenting om så inte blir fallet.
Globenchans: 4

4. Addis Black Widow - Clubbin

Här är ett bidrag för att visa den bredd som den svenska Melodifestivalen vill stoltsera med varje år. Det är dock en låt som som skjuter högt över soffpublikens huvuden. En chanslös låt. Dessutom tror jag inte att framträdandet kommer att öka chanserna. Globenchans: 1

5. Andreas Lundstedt - Move

Blanda George Michael, Robbie Williams och Scissor Sisters så blir det Move. Melodin är dock väldigt enformig och det lär krävas ett väldigt spektakulärt framträdande för att få den att lyfta. Massor av dansgolv och väldigt lite melodi. Knappast rätt recept för att komma till final. Globenchans: 2

6. Tommy Nilsson - Jag tror på människan

Tommy Nilsson har en mäktig röst men det lär inte hjälpa den här gången. Jag tror på människan känns som uppföljaren till Baden Badens Jag har en dröm från 1986. Låtens arrangemang följer dock alla schlagerkonstens regler, så mot slutet är det pampigt värre. Den som inte kan svenska röstar kanske, men den som gillar att lyssna på texter har nog gått på toaletten och kräkts när det är dags att lyfta telefonen. Globenchans: 2

7. Sofia - Hypnotized

Det här är deltävlingens kontinentala bidrag. Låten skulle kunna vara tagen från en platta med Helena Paparizou. Ingen favoritmusik för min del men jag tror nog att den har god chans att komma bland de fyra, och en viss chans att nå Globen. Globenchans: 3

8. Uno & Irma - God morgon

Jag har väldigt svårt att förhålla mig till den här låten. Den är utan tvekan deltävlingens musikaliskt mest komplicerade låt, och väldigt spretig. Det känns nästan som att Staffan Hellstrand och Uno Svenningsson lagt pussel med flera olika idéfragment och slutligen landat i den här melodibilden. Inledningen är lovande men sedan tycker jag nog inte att det håller hela vägen. Globenchans: 3


Så här går det:

Till Globen:
Anna Book
Sofia

Till Andra chansen:
Uno & Irma
Andersson & Gibson

Hejdå:
Andreas Lundstedt
Tommy Nilsson
Addis Black Widow
Elin Lanto

Utan att ta ställning i sakfrågan så har jag hela tiden funderat kring Lars Danielssons övertygelse om att det han säger är sant. Det känns helt vansinnigt att ljuga och Danielsson är en man som ju är respekterad för sitt kunnande. Åtminstone var han det fram till katastrofen i Thailand. Att sanningen skulle komma fram förr eller senare måste han ha förstått, och just därför kan det lika gärna vara så att han faktiskt talar sanning. Expressen säger sig nu ha uppgifter för att så kan vara fallet. Danielsson har behandlats väldigt hårt och det kan bli många som får fundera över vad de sagt om det visar sig att Danielssons uppgifter skulle stämma i slutänden.

Denna dag stavas träningsvärk. Massiv träningsvärk! Gårdagens höjdpunkt var ett pass på längdskidor. För första gången på åtminstone 15 år hade jag bestämt mig för att sätta på mig ett par längdåkningsskidor. Min sparringpartner åkte Vasaloppet förra året, och ska även åka i år. Helt i min anda valde jag alltså att spänna bågen högt. "Du klarar slingan på tio kilometer" sa mitt sällskap uppmuntrande. På det kan man inte svara något annat än "Jag det måste jag ju göra". Efter 100 meter insåg jag att jag hade ett äventyr framför mig.
  Tekniken fanns där någonstans men den var svår att locka fram. Mina armar var dock mycket ovana den rörelse jag begärde dem att utföra. När jag kommit 200 meter kändes det som att mina armar tappat all kraft. Då hade ändå spårat sluttat svagt utför.
  Jag bet ihop. På skidor som hade fantastiskt glid bakåt i uppförsbackarna, och ett utmärkt fäste när det var utförsbacke, skulle jag ta mig runt. "Nu har vi åkt en kilometer!" hörde jag uppmuntrande en bit framför mig. Jag hörde det, men jag hade svårt att förstå innebörden. För mig kändes det som att jag åkt en halvmil. I själva verket hade jag nio kilometer kvar ...
  Sakta men säkert började dock allting vända och när det visade sig att man inte hade spårat slingan på tio kilometer så höjdes min moral ytterligare. Jag kan sträcka mig så långt att jag blev lite övermodig. Detta övermod hade kunnat fälla mig i en utförsbacke en halv kilometer senare. Väl uppe på ett krön såg jag en behaglig utförskörning framför mig och med två rejäla stakningar satte jag iväg. Farten ökade långsamt, och då insåg jag att jag ju faktiskt inte åkt på 15 år!
  I det här läget fanns bara en sak att göra - bita ihop och tro på mig själv. Spåret svängde och jag följde med men jag fruktade ett felskär när som helst. Det kom inget. Jag stod upp hela vägen ner. Kammen växte ännu mer. I det här läget började jag nästan sörja att det inte skulle bli tio kilometer.
  När vi kom tillbaka till värmestugan fanns det dock inte mycket krafter kvar men jag hade tagit mig runt sex kilometer och kunde dricka en välförtjänt kopp kaffe och njuta av en smörgås. Efter tio minuters återhämtning var jag säker på en sak: Jag dröjer inte 15 år till nästa gång. Nej, det dröjer max en vecka.

Fredagens Så ska det låta var en riktig höjdare. Tvillingarna Magnus och Henrik Rongedal brukar stå i bakgrunden och köra andra artister men de borde definitivt få kliva fram till de främre mikrofonerna. De sopar nämligen mattan med de flesta artister vi har i Sverige.
  Det står 95 lite överallt i Sverige. Markus blev först med att knäcka gåtan. Det är SJ som ligger bakom kampanjen.
  Igår var det proffsboxningsgala i Göteborg. En historisk händelse för vissa. Min reflektion är att det var väldigt oväntat att en av arrangörerna misstänks för ekonomisk brottslighet - eller så var det inte det ...
  Magnus Rongedal sjöng i ett av mina husband - Big Money. Jag tror åtminstone att det var Magnus. Det kan ju ha varit Henrik också. Jag ska kolla upp det! Big Money gjorde två plattor i början 1990-talet. Musiken skrevs av geniet Vasa. En av låtarna hette Snowman. Jag har gjort en film till den låten och filmen finns i "streamad" form här:
  Snowman - the movie

Jag har sett alldeles för få av de svenska filmer som är nominerade till pris i kvällens Guldbaggegala, men jag har sett Amanda Ooms i Sök och det räcker. Hon måste vara kvällens mest givna vinnare.
  Helgens otäcka fall i backhoppningen lär inte göra att antalet hopp i Faluns två plåttorn blir fler.
  En annan som måste ligga väldigt bra till för att få ett pris ikväll är Crille Forsberg. Hans foto i Om gud vill borde belönas.

Det finns massor av sport i tv att välja på. Antalet kanaler som visar sport känns oändligt och likaså antalet expertkommentatorer. Av alla bisittare som hörs och syns i svenska sportsändningar är Stig Strand den bäste. Han förklarar vad det handlar om på ett begripligt sätt, och hans kunskaper om alpin skidsportteknik är enorma.
  Travtränare Fredrik har tipsat mig om en ny serie som heter Heroes. Efter att ha sett två avsnitt känns hans rekommendation välmotiverad. Heroes är en skön blandning av mystik, spänning och drama.
  Att krisen i Leksands IF är stor syns tydligt när man låter en galning (på hockeyplanen) som Mike Siklenka spela. För en vecka sedan tryckte han klubban i nacken på en liggande motspelare. Gör man så, då har man visat så dåligt omdöme att man inte ska ha en hockeyklubba i händerna. Att Leksand trots det låter Siklenka spela i föreningen visar hur långt man är beredd att gå bara för att fortfarande ha chansen att nå tillbaka till Elitserien. Jag kan inte ha respekt för en klubb som inte stänger av spelare som agerar så korkat. Att synden straffar sig själv visade sig dock idag när Siklenka på nytt drog på sig en idiotutvisning mot Nybro så att Nybro kunna göra mål och vinna efter förlängning. Samtidigt är jag inte förvånad. Leksand är ju föreningen vars ordförande brukar skylla på otur när laget åker ur Elitserien ...

Jag undrar om Sverige kan erbjuda världen något gnälligare än Anja Pärson. Förutom att klaga på sin egen åkning och hur allt grinar emot henne så sticker hon inte sällan in småelaka kommentarer om sina lagkamrater. Det känns inget vidare.
  Slutet på Six feet under varfullständigt briljant. Det blir det sista jag skriver om den serien - den bästa serien jag någonsin sett!
  Anja borde lyssna på hur Anna Ottosson låter när hon blir intervjuad, om det nu inte är så att Anja gillar att gnälla.