Denna dag stavas träningsvärk. Massiv träningsvärk! Gårdagens höjdpunkt var ett pass på längdskidor. För första gången på åtminstone 15 år hade jag bestämt mig för att sätta på mig ett par längdåkningsskidor. Min sparringpartner åkte Vasaloppet förra året, och ska även åka i år. Helt i min anda valde jag alltså att spänna bågen högt. "Du klarar slingan på tio kilometer" sa mitt sällskap uppmuntrande. På det kan man inte svara något annat än "Jag det måste jag ju göra". Efter 100 meter insåg jag att jag hade ett äventyr framför mig.
  Tekniken fanns där någonstans men den var svår att locka fram. Mina armar var dock mycket ovana den rörelse jag begärde dem att utföra. När jag kommit 200 meter kändes det som att mina armar tappat all kraft. Då hade ändå spårat sluttat svagt utför.
  Jag bet ihop. På skidor som hade fantastiskt glid bakåt i uppförsbackarna, och ett utmärkt fäste när det var utförsbacke, skulle jag ta mig runt. "Nu har vi åkt en kilometer!" hörde jag uppmuntrande en bit framför mig. Jag hörde det, men jag hade svårt att förstå innebörden. För mig kändes det som att jag åkt en halvmil. I själva verket hade jag nio kilometer kvar ...
  Sakta men säkert började dock allting vända och när det visade sig att man inte hade spårat slingan på tio kilometer så höjdes min moral ytterligare. Jag kan sträcka mig så långt att jag blev lite övermodig. Detta övermod hade kunnat fälla mig i en utförsbacke en halv kilometer senare. Väl uppe på ett krön såg jag en behaglig utförskörning framför mig och med två rejäla stakningar satte jag iväg. Farten ökade långsamt, och då insåg jag att jag ju faktiskt inte åkt på 15 år!
  I det här läget fanns bara en sak att göra - bita ihop och tro på mig själv. Spåret svängde och jag följde med men jag fruktade ett felskär när som helst. Det kom inget. Jag stod upp hela vägen ner. Kammen växte ännu mer. I det här läget började jag nästan sörja att det inte skulle bli tio kilometer.
  När vi kom tillbaka till värmestugan fanns det dock inte mycket krafter kvar men jag hade tagit mig runt sex kilometer och kunde dricka en välförtjänt kopp kaffe och njuta av en smörgås. Efter tio minuters återhämtning var jag säker på en sak: Jag dröjer inte 15 år till nästa gång. Nej, det dröjer max en vecka.