Aftonbladet hänvisar idag till en artikel som E24 har om Elton John. Båda dessa media hänvisar dock i sin tur till engelska The Sun. Det är i den tidningen Elton John uttalat sig om internet. Efter att ha läst texten hos E24 anade jag att de troligen inte skrivit hela sanningen, utan att de istället missförstått/vinklat texten för att göra den mer kontroversiell. Mina misstankar visade sig vara alldeles rätt. Läser man The Suns artikel är det väldigt svårt att komma fram till samma slutsats som svenska E24 gjort.

"The internet has stopped people from going out and being with each other, creating stuff."

"Instead they sit at home and make their own records, which is sometimes OK but it doesn’t bode well for long-term artistic vision."

"It’s just a means to an end."

"We’re talking about things that are going to change the world and change the way people listen to music and that’s not going to happen with people blogging on the internet."

"I mean, get out there — communicate."

"Hopefully the next movement in music will tear down the internet."

"Let’s get out in the streets and march and protest instead of sitting at home and blogging."

"I do think it would be an incredible experiment to shut down the whole internet for five years and see what sort of art is produced over that span."

"There’s too much technology available."

"I’m sure, as far as music goes, it would be much more interesting than it is today."

Jag vet inte om Elton John och jag har så mycket annat gemensamt men i det här fallet är jag helt på hans sida. Internet är jättebra på många sätt, men de som inte ser risken med att människor slutar kommunicerar ansikte mot ansikte bör nog tänka en gång till.
  Aftonbladet och E24 lär inte göra det, men de borde fundera på om man inte ska försöka vara lite mer korrekt när man citerar en intervju och gör en ny artikel på den ...

Att bli väckt klockan fem på morgonen av en idiot som busringer från ett tolvsiffrigt nummer, det är ingen bra start på dagen. Vem det var som ringde har jag ingen aning om, men kul var det inte.
  Det sjunde inseglet innehöll en väldigt pretentiös Max von Sydow och en lysande Gunnar Björnstrand. Filmen är 50 år gammal, och den ska nog ses ur det perspektivet. Det var inte riktigt min typ av film men filmen var ändå sevärd som ett filmhistoriskt dokument. Jag gillar Fanny och Alexander och Den goda viljan betydligt bättre. Där berörde Ingmar Bergman mig rejält.
  Jag fick ett mejl om att jag borde lägga ut mer bilder jag tagit. Det är på gång och jag hoppas kunna publicera en ny bildserie inom kort.

Ingmar Bergman var en fascinerande man. I världen var han en stor man. Det ser man nu när världens största tidningar ger stort utrymme åt hans bortgång. Idag tänker jag se Det sjunde inseglet eftersom jag aldrig sett den. Den klassiska scenen med döden som spelar schack är det enda jag vet om den filmen.
  Det känns som att det är dags att ta till sig mer av det Bergman gjorde. I min generation tror jag vi är många som ryggat för Bergman och upplevt honom som "svår". Det blev helt enkelt ett sätt att beskriva honom på. "Här gillar kritikerna bara Bergman. En film med Stallone skulle aldrig få fem plus". Det fanns kanske en anledning till det. Jag ska se döden spela schack ikväll och jämföra med Stallone.

Cykel är en underlig sport. Jag tänker i det här fallet inte på alla dopningsaffärer som varit utan på avslutningen av Tour de France. Tävlingens sista etapp kördes på söndagen. Eller, den sista etappen kördes egentligen redan på lördagen. Söndagens etapp är nämligen ingen tävlingsetapp, trots att den egentligen är det. Låter det snurrigt? Japp, det är det också, både bildligt och bokstavligt. Man åker flera varv på samma slinga - runt, runt. Dessutom tävlar man, men bara delvis. Egentligen handlar det om defilering. Den som leder tävlingen efter lördagens etapp är redan vinnare. Inte ens när det skiljer så lite som drygt 20 sekunder mellan ettan och tvåan tävlar man på den sista dagen. Cykelsporten är svår att ta på allvar ...
  Trots att jag inte gillar cykelsport så har jag tittat en del på Eurosports sändningar från Tour de France. Varför? Jo, de svenska kommentatorerna Roberto Vacchi och Anders Adamsson. Denna duo brinner för det de gör och sådana människor är alltid intressanta. I gårdagens sändning fick man en sms-fråga om de två ex-cyklisterna någonsin legat med dropp inför en tävling. Vacchi meddelade att han inte hade gjort det och frågade sedan Adamsson, som svarade: "Nej, men jag har legat med min fru".

Det är mitt första idrottsminne, möjligen i konkurrens med Bernt Johanssons guld i samma OS, Anders Gärderuds guld på 3000 meter hinder i Montreal 1976. Tiden han noterade då har varit svenskt rekord ända fram till ikväll. Mustafa Mohamed, en av Sveriges absolut coolaste idrottsmän, sprang distansen på 8.05,75. Det är det nya svenska rekordet på 3000 meter hinder. Fräckt!
  Jag slog inte svenskt rekord på min löpslinga idag. Däremot sprang jag den riktigt fort, med en avslutning i riktigt bra tempo. Klockan visade 32 minuter och 15 sekunder. Med tanke på att jag tror att slingan är fem kilometer var tiden deprimerande dålig. Jag måste försöka mäta sträckan och se om mitt självförtroende kan få en uppåt-puff av en sådan mätning.

Anna Ekelund är tillbaka på Aftonbladet. Hon har precis skrivit sin tredje krönika efter ett drygt års frånvaro. En välkommen comeback!

Jag skulle vilja tycka synd om personen på bilden i den här artikeln, men jag kan inte göra det: Aftonbladet varnar för farligt virus.
  Amy Diamond har en enorm talang. Det är så synd att hon skickas fram i rampljuset så ung. Att se henne sjunga Edith Piaffs Non, je ne regrette rien blir tyvärr kalkon. Det funkar inte att en femtonåring sjunger den texten. Att Amy Diamond har en fantastisk röst, och att hon sjunger låten fläckfritt tekniskt, spelar ingen roll. Hon är ett barn. Det hon sjöng i Allsång på Skansen var ingen barnvisa, det var en visa som ska sjungas av en kvinna som levt ett liv.
  För en knapp månad sedan fick jag samma meddelanden på MSN som de Aftonbladet skriver om i sin artikel. Det var inte ens nära att jag klicka på länkarna. Att det handlade om ett virus var lite för uppenbart, om jag säger så ...
  Marie Lindberg kan inte längre komma undan med att hon sjunger falskt på grund av orutin att spela inför större publik. Hennes framträdande på Skansen var programmets andra rejäla kalkon. Dåligt, dåligt, dåligt.
  Jag är inte etta på Google, men jag vet vilka som dör i senaste boken om Harry Potter.

Spekulationerna har väl pågått i åtminstone ett år. De senaste månaderna har de intensifierats. Två personer skulle dö i den sista boken om Harry Potter. Vilka kunde det vara? Kvällstidningar och diskussionsforum på nätet har ägnat spaltmeter åt frågan. Så kom boken. Då blev det tyst. Inte ett ljud. Att inbitna Harry Potter-fans har en kodex att inte avslöja saker för varandra är en sak, men hur kommer det sig att nyhetsmedier som ägnat så mycket utrymme åt spekulationer väljer att inte berätta hur det gick? Om nu nyhetsvärdet var så stort att man skulle skriva varje dag om detta boksläpp så borde det väl finnas ett hyfsat nyhetsvärde i det slutgiltiga svaret?
  Jag har just nu ingen aning om vilka två personer som JK Rowling tog död på i den sista(?) boken. Google får bli mitt verktyg för att göra det jobb kvällstidningarna aldrig fullföljde. Då ska jag också passa på att kolla om jag toppar Google när man söker på mitt namn.

Aftonbladet har en fanatisk expert på trafik. Han heter Robert Collin. Idag uttalar han sig om Vägverkets fartkameror i Aftonbladet. Collin gillar inte fartkamerorna. Det framgår tydligt så fort han får chansen att tycka något om dem. Han tar ofta chansen att tycka något om dem. Nu ska jag tycka något om dig, Robert Collin: Om det är ren bluff att sänkt hastighet räddar liv så kan du göra ett experiment med din bil. Börja med att åka in i en bergvägg i fem kilometer i timmen. Ring mig när du kommit ur bilen. När du gjort det ökar du hastigheten till 100 km/timmen och kör sedan in i samma bergvägg. Om du kan ringa mig igen efter det så bluffar Vägverket.

Om man söker på Magnus Stålberg på Google så kommer jag överst - ibland. Idag gjorde jag inte det och jag börjar ana varför jag inte alltid toppar listan; jag bloggar för sällan.
  I år är det tio år sedan som TravNet placerade sig på Internetworlds lista över Sveriges 100 bästa sajter. Vi hamnade före SAS minns jag. 87:e plats tror jag det var. Inte så illa. Särskilt inte med tanke på att sajten idag påstår att den skapades på 2000-talet - och inte av mig ...
  Folk som inte kan hålla i en glasflaska utan att tappa den ska dricka ut plastflaska eller burk. Det är alldeles för mycket krossat glas på gatorna i år.
  Nu återstår att se om jag kan återta förstaplatsen.