OS är över. Jag avstod avslutningsceremonin eftersom jag inte orkade bli lurad en gång till av Kalle Anka-regimen. Nu återstår att se om IOK lärt sig något om hur man ska tänka när man utser OS-värdar. De senaste veckorna har det inte kommit en enda rapport om att situationen för oliktänkande förbättrats i Kina. Däremot har det kommit flera stycken som visat att det blivit sämre. Det var givetvis helt väntat, för IOK hade det ingen betydelse.

Idag kommer jag att förändra stålberg.se. Det kan innebära att sajten kommer att vara ur funktion eller bara väldigt rörig. Går allt som planerat ska den fungera som vanligt från och med ikväll.

När Carolina Klüft i mars meddelade att hon skulle sluta med sjukamp bloggade jag om det. Varför Klüft inte lyckades i OS återstår att se, men jag blir inte förvånad om hon meddelar att hon slutar med friidrott nu. Nej, jag överdriver nog lite. Samtidigt undrar jag fortfarande hur pass sliten Klüfts kropp är efter de fantastiska sjukampsåren.

Det jag däremot trott länge är att en mindre lyckad OS-insats kommer att innebära ett rejält tryck från media där frågor om hennes beslut att byta inriktning och de resultat hon uppnåt kommer att hagla. Jag är inte säker på att Klüft kommer att vara lika populär hos svenska folket efter dessa utfrågningar.

När OS är över kommer det att bli betydligt mindre sport i den här bloggen. Det är ett löfte.

Usain Bolt kutar 200 meter på 19.30, krossar alla andra och slår ett "oslagbart" världsrekord på 19.32. Då är det bara att titta och njuta. Jag har aldrig fascinerats så mycket av en löpare.

Peter Jonssons intervju med Sanna Kallur i SVT efter hennes fall är nog den mest okänsliga och usla intervju jag sett. Att han frågar hur hon mår och vad som hände är hans jobb, men där borde det ha stannat. Övriga frågor var upprepningar på samma tema, där han egentligen bara hamrade in i Sannas huvud att hon misslyckats. Det var ett under att inte Sanna bara lämnade intervjun.

Det känns som att OS tog slut när Sanna föll.

Usain Bolt. Det har sagts och skrivits så mycket om honom att jag bara konstaterar att Bolt satt en ny standard för sprintlöpning. Hans sätt att springa kommer att efterapas av alla som kan. Frågan är väl om det går?

Att se Sanna Kallur stå och le inför sitt försöksheat gjorde mig helt lugn. Det var uppenbart att hon visste vad hon kunde och att hon var glad att hon skulle få visa det. Plötsligt känns allt som vanligt igen, och nu är det klart medaljläge för Sanna.

Idag är det final för Mustafa Mohamed. I semifinalen löpte han taktiskt smart för att gå vidare på tid men det kändes kanske inte riktigt som att han prickat toppformen. Jag hoppas jag har fel eftersom "Musse" är den jag håller mest på i OS. Från Göteborg rapporterar för övrigt Anders att han brukar bli omsprungen av Mohamed när han är ute och springer. Uttrycket "att blåsa förbi någon" passar bra. Anders brukar snurra ett par varv av fartvinden och när han snurrat färdigt kan han ana "Musse" vid horisonten.

Vilken är den största bedömningssporten? Gymnastik? Konståkning? Backhoppning? Nej, det är brottning. Det finns nog ingen sport där det skett så många domarskandaler som den idrott som utövas på en gul matta. Ara Abrahamian råkade ut för en bortdömning i OS för fyra år sedan. I morse var det dags igen. Åtminstone om man ska tro de som förstår sig på brottning. Jag för min del begriper ingenting. Domaren höjer tummar och fingrar men exakt vad han menar är svårt att tolka eftersom det sitter ytterligare domare vid sidan om och tycker. Att Abrahamian tog bronset känns bra, trots allt. Det var han värd.

Jag tror inte jag sett en mer nöjd tvåa än Gustav Larsson. Det var härligt att se honom ta emot silvermedaljen.

Vissa saker är lite svåra att förstå: Vilken raketblåsning. Visst, det var snyggt men när man vet att det inte var på riktigt faller ju allt rätt platt. Att man kan göra vad som helst med hjälp av datorer är ingen nyhet. Just därför är det ju så mycket mer imponerande om någon kan göra fantastiska saker utan att fuska. Det kunde inte Kina.

Det kommer också uppgifter om att den lilla tjejen som sjöng på invigningen bara mimade, och att den egentliga sångerskan var för ful för att visas. Kina tar detta med att visa upp en fasad rätt långt ...

Det finns de som lever efter mottot att allt har en mening. Jag kan inte påstå att jag tillhör den kategorin men visst går det att hitta en mening med det mesta. För en dryg vecka sedan kraschade en av mina hårddiskar. Efter en snilleblixt och lite hårt jobb har jag lyckats rädda runt 80% av innehållet. Jag verkar inte ha förlorat något viktigt för alltid men musiksamlingen fick sig en törn. Detta innebar att jag försökt hitta det jag förlorade och i samband med det har jag ramlat över låtar jag kanske inte hade stött på annars. En av de plattor som försvann var Daniel Powters debut, en skiva jag lyssnade mycket på när den kom. Den blev i princip utraderad i samband med kraschen men när jag sökte efter den hittade jag en platta med alternativa versioner på flera av låtarna. Bland annat finns ett par versioner av den sönderspelade "Bad day" som med bara ett piano får helt nytt liv.

Jag räknar medaljer i OS. Vilken idrott de kommer i spelar ingen roll. Hela tjusningen med ett OS är medaljjakten och att få sitta framför tv:n och "gunga in" dem. Herrarnas linjelopp på cykel hade jag bedömt (grundlurad av media får erkännas) ha klar svensk medaljpotential. Därför följde jag det näst intill slaviskt på lördag morgon och förmiddag. Jag missade ett antal soltimmar, och Sverige var aldrig i närheten av medalj. Denna långa tv-sittning, utan resultat, innebar att jag struntade i damernas linjelopp på söndagen. Därmed missade jag också den första svenska medaljen, och den högklassiga spänning som föregick den.

Avslutningsvis en varm rekommendation: Fredrik Lindström sommarpratar (MP3). Det sägs så många bra och tänkvärda saker i Lindströms program att jag nog sträcker mig så långt att utlysa lyssningstvång.