Det har varit riktigt varmt de senaste dagarna. Trots det kändes det som att det var extra varmt idag. Den känslan visade sig vara rätt. Idag var Falun varmast i Europa .

Counting Crows släppte sin första studioplatta på flera år för några månader sedan. Jag tyckte den var helt okej men kanske inget mästerverk, men som vanligt händer det något när låtarna spelas framför publik. Counting Crows är ett magiskt liveband och deras framträdande från Pinkpop-festivalen i Holland nu i helgen var precis så fantastiskt som det blir när de hittar rätt. Där spelar de bland annat några av de nya låtarna och plötsligt känns Counting Crows som världens bästa band igen.

Henke var i toppform, Zlatan såg ut att vara på rätt spår och Sebastian Larsson visade vad han kan. Så långt såg det bra ut. I övrigt är det sämre ställt med det svenska fotbollslandslaget. Jag fick upp ett litet hopp när Henke meddelade att han ville spela EM men fortfarande har jag kvar känslan från förra året: svensk fotbolls "storhetstid" är över för den här gången. EM riskerar att bli en trist upplevelse ur svenskt perspektiv.

Kul med Sanna Kallur som visade så bra kapacitet redan i årets första utomhuslopp. Å andra sidan verkar det ha dykt upp konkurrenter som visar en bra utvecklingskurva. Frågan är hur mycket Sanna utvecklats till i år - räcker det till OS-guld?

Det bästa med den tokvärme som varit de senaste dagarna är de ljuvliga kvällarna. Strax efter klockan nio igår kväll stack jag ut och sprang. Just nu är det en av livets stora höjdpunkter att  jogga bland hästhagar, fotbollsspelande barn och grillar som osar sommar.

 Precis i detta nu inser jag att jag missade dokumentären om Zlatan som gick på TV3 igår kväll. Jag får försöka hitta det någonstans.

Jag undrar lite över förmågan att värdera nyhetsvärde när Expressen under stora delar av dagen toppat med att USA:s utrikesminister Condoleezza Rice gäspade i samband med ett tal i Upplands Väsby. Man kallar det dessutom för en "pinsam fadäs". Av allt som sägs och görs i samband med det pågående mötet så är alltså denna gäspning det som lyfts fram. Det om något är en pinsamhet, men ingen fadäs eftersom den är medveten och korkad.

Jag avslutade en lång dag med att i efterhand se Uppdrag gransknings inslag om turerna kring Stieg Larssons arv. Det var en märklig upplevelse. Jag ställer mig utan tvekan på den ena partens sida, Larssons livskamrat. Det var inte särskilt svårt att göra det efter att ha sett programmet.

Det var nog bara en del svenskar som tyckte Björn Gustafsson var rolig när de svenska rösterna presenterades i gårdagens Eurovisionspektakel. För övriga länder framstod det nog ungefär lika larvigt som det brukar vara när de olika ländernas presentatörer försöker skoja till det.

"2008-05-14
Jag vill på detta sätt föreviga att jag inte tror att Charlotte Perrelli har särskilt stor vinstchans i Eurovision Song Contest. Hör bör kunna slå The Arks placering från förra året men vinner gör hon inte. En plats bland de tio bästa kanske, men inte topp tre."

Nej, Europa gillade inte Charlotte. En tangering av The Arks placering från förra året blev slutresultatet. De ivriga påhejarna hade kallat Perrellis låt för modern och superlativerna kring hennes kvaliteter visste inga gränser. En sak vet vi nu: Utanför Europas gränser är Charlotte Perrelli ingen stor artist - Malta undantaget.

Nu på morgonen hörde jag Charlotte vara nöjd med att ha kommit på 18:e plats. "Om vi kommit trea, fyra, femma hade vi fått fundera över vad vi kunnat göra bättre", menade hon. Så om man kommer på 18:e plats ska man inte göra det alltså?! Kom igen ...

Jag förstår att man kan känna en viss panik när man ska svara på medias frågor om varför det gick som det gick - när det gått som det gått - men det blir givetvis patetiskt när Perrelli håller skenet uppe och låtsas att hon tycker det är roligt det som skett. Det hade varit befriande att se henne besviken. Nu fick vi åter se den fasad som åtminstone jag tröttnat på att se för länge sedan. Var är den äkta Charlotte Perrelli?

Charlotte Perrelli tycker att de nordiska länderna ska taktikrösta på varandra i morgondagens final. Det säger en hel del om henne och om hur poäng egentligen fördelas i Eurovision Song Contest. Tidigare tyckte jag att tävlingen var intressant men den har utvecklats till ett spektakel som handlar väldigt lite om musik och väldigt mycket om annat.

Igår kväll hade den nya filmen om Indiana Jones premiär. Jag var på plats och fick en helt okej bioupplevelse. Filmen är sevärd men inte fantastisk.

Svenska media har förmedlat en uppgift som jag kollade upp nu på morgonen, den att Charlotte Perrelli skulle vara favorit hos vadhållningsbolagen. Antingen har medierna en lite udda uppfattning om vad det innebär att vara favorit eller så är de helt enkelt inte så noga med fakta. Charlotte Perrelli är inte favorit. Hon rankas som femte bidrag. Klar favorit till segern är Ryssland. 

Jag kom hem lagom till snabbgenomgången av den första semifinalen i Eurovision Song Contest. Det räckte. De som frivilligt vigde några timmar av sitt liv för att titta på hela sändningen har antingen gott om tid eller lever i tron att den enda musik som görs varje år är den som är med i denna tävling. Med tanke på den utomordentligt usla kvaliteten på låtarna undrar jag lite över vem som överhuvudtaget vill vinna tävlingen. Det känns inte som en bedrift man vill skylta med.

Planlös "zappning" landade på SVT och programmet London Live. Där stod en man och spelade gitarr. Jag blev nyfiken, kollade upp honom och hittade detta:

 



Denne man är magisk. Newton Faulkner. Titta, lyssna och njut.