Idag har vi på Gobolito premiär för en ny blogg. Vi har döpt den nya bloggen till Konsten att nå fram och det är en blogg om budskap.

Den senaste veckan innehöll en hel del händelser som lyckligtvis inte inträffar så ofta. Att de nu inträffade bara dagar efter varandra gjorde att det totalt sett blev rätt påfrestande.

Först kraschade en hårddisk, där jag lyckades rädda allt utom min mejl. Därmed försvann väldigt mycket material som jag får svårt att återskapa. En mängd mejladresser och korrespondens är borta för alltid.

I lördags nästa incident, när ett större stopp i avloppet någonstans under mitt hus innebar översvämning i lägenheten. Att se vatten rinna över tröskeln till badrummet, ut i hallen, det är ingen riktig höjdare.

En olycka kommer sällan ensam. Det är ju så det brukar heta. Jag är inte mycket för den där typen av talesätt, men det finns uppenbarligen en anledning till att de lever kvar.

Dagen började med företagarfrukost på Scandic Hotel. Att inleda en frukost med att tappa en bit vitlökssill mellan benen är inte att rekommendera, vare sig visuellt eller luktmässigt.

En gammal favorit har dykt upp i mitt liv igen. Från en briljant konsert-dvd med Kim Larsen kan Youtube erbjuda ett smakprov:

 

Två kraschade hårddiskar på en månad. Det är i mesta laget. Jag har dock kommit lindrigt undan båda gångerna med tanke på hur mycket jag kunnat rädda av det som funnits på diskarna. Hela onsdagen gick åt för att kopiera återstående data. Det är en märklig känsla som infinner sig när man inser att man kanske förlorat unikt material för alltid.

Om jag tänker införa ännu bättre backup-rutiner? Gissa ...

Dagen har börjat med hårddiskhaveri. Hur stort det är, och vilka konsekvenser det får, återstår att se. I värsta fall försvinner massor. I bästa fall lyckas jag rädda det mesta. Det digitala är verkligen flyktigt och osäkert.

Processen har varit lång. Sakta men säkert har något självklart fasats ut. Om tio år finns den kanske inte alls? När tillverkas den sista sladden?

Det slog mig i helgen. Sladden kan försvinna helt. Pryl efter pryl blir trådlös. Det senaste är att till och med elen blir det. Sladden, vars enda funktion varit att förbinda två enheter, behövs inte längre.

Jag minns när jag såg en fjärrkontroll för första gången. Jag var väl runt åtta-nio år och våra grannar hade köpt en tv man inte behövde gå fram till för att byta kanal eller ändra volymen. På den tiden fanns det bara två tv-kanaler, så zappandet var mycket begränsat, men det var likafullt bekvämt att inte behöva lyfta på rumpan. Fjärrkontrollen hade sladd. Det känns nästan overkligt idag, men så var det.

Listan kan göras lång. Telefoner, datorer, rakapparater, dammsugare, datormöss, tangentbord, handkontroller till tv-spel. Sladden är överflödig. När man nu pratar om trådlös elektricitet, ja då känns det som nådastöten för sladden.

Är då detta något att beklaga? Ska vi börja sörja sladden och dess allt tydligare avsked till det moderna samhället? Tja, jag vet inte. Jag kan tycka att det är rätt ocharmigt att öppna en låda för att ta ut en sladd jag omsorgsfullt lagt dit, för att upptäcka att den trasslat in sig i lådans övriga sladdar. Hur gick det till? Lever sladdar ett eget liv? Ibland undrar jag.

Sladden känns trygg. Den är länken mellan två enheter som tydligt visar ett förbund. Fungerar inte en sladd fungerar inte förbindelsen. Det förenklar felsökandet. Den trådlösa världen är mindre konkret. Den känns mer hemlig. När jag inte får kontakt mellan min bärbara dator och nätverket finns det så mycket som kan vara fel. Att byta ut en sladd som inte finns går inte.

Jag säger inte adjö till sladden ännu. Däremot blev den gångna helgen den tidpunkt då jag insåg att även sladden har en början och ett slut. Det förbinder den därmed med det mesta i livet.

1 september. Hösten knackar på. Inte särskilt diskret heller. Gråmulet, gråkallt och allt fler gula löv.

Ingen som helst träningsvärk efter lördagens motionslopp. Snarare en lust att springa igen. Nästa år ska jag under fem minuter per kilometer.

Till frukost provade jag med lite U2 från Sydney 1993. Angel of Harlem funkar som humörhöjare även den 1 september:

 

Bäst när det gäller. Det var inget som kännetecknade stora delar av den svenska OS-truppen. När jag sprang Falu Marknadslopp idag så levde jag däremot upp till den devisen. Å andra sidan var det också det mest positiva med mitt deltagande. Med startnummer 42 på bröstet löpte jag in på 42:a plats i motionsklassen med tiden 34.38. Det innebar en kilometertid på 5.10, vilket är det snabbaste jag presterat sedan jag började springa för drygt två år sedan. Alltid något.

Vad hinner man med om man tar ledigt en fredag förmiddag? I mitt fall ett pass i tvättstugan, nästan 14 kilometer på motionscykel, få en efterlängtad IKEA-katalog i brevlådan samt 26 filmer från travtränare Fredrik. Det är rätt bra.

Imorgon gör jag debut som tävlingsmotionär, om det nu är det man kallas om man deltar i motionärsklassen av Falu Marknadslopp. Jag förväntar mig intensiva hejarop längs banan från alla mina supportrar. Det lär behövas. Jag och Erik bestämde i början av sommaren att detta var målet och Erik har verkligen tagit detta på allvar. Han springer på kilometertider som jag inte ens är i närheten av att stava till. 6,7 kilometer ska vi springa. Runt ska jag. Fort lär det inte gå.

Välkommen till nya stålberg.se! Allt tekniskt strul tvingade mig till ett nytt webbhotell.

Fram till lördag kväll pågår en så kallad ompekning som gör att du som besökare ibland hamnar här på den nya sajten, men att du också ibland kan komma till den gamla. Om du hamnar här är du på rätt ställe, för så här kommer det att se ut framöver.