Processen har varit lång. Sakta men säkert har något självklart fasats ut. Om tio år finns den kanske inte alls? När tillverkas den sista sladden?

Det slog mig i helgen. Sladden kan försvinna helt. Pryl efter pryl blir trådlös. Det senaste är att till och med elen blir det. Sladden, vars enda funktion varit att förbinda två enheter, behövs inte längre.

Jag minns när jag såg en fjärrkontroll för första gången. Jag var väl runt åtta-nio år och våra grannar hade köpt en tv man inte behövde gå fram till för att byta kanal eller ändra volymen. På den tiden fanns det bara två tv-kanaler, så zappandet var mycket begränsat, men det var likafullt bekvämt att inte behöva lyfta på rumpan. Fjärrkontrollen hade sladd. Det känns nästan overkligt idag, men så var det.

Listan kan göras lång. Telefoner, datorer, rakapparater, dammsugare, datormöss, tangentbord, handkontroller till tv-spel. Sladden är överflödig. När man nu pratar om trådlös elektricitet, ja då känns det som nådastöten för sladden.

Är då detta något att beklaga? Ska vi börja sörja sladden och dess allt tydligare avsked till det moderna samhället? Tja, jag vet inte. Jag kan tycka att det är rätt ocharmigt att öppna en låda för att ta ut en sladd jag omsorgsfullt lagt dit, för att upptäcka att den trasslat in sig i lådans övriga sladdar. Hur gick det till? Lever sladdar ett eget liv? Ibland undrar jag.

Sladden känns trygg. Den är länken mellan två enheter som tydligt visar ett förbund. Fungerar inte en sladd fungerar inte förbindelsen. Det förenklar felsökandet. Den trådlösa världen är mindre konkret. Den känns mer hemlig. När jag inte får kontakt mellan min bärbara dator och nätverket finns det så mycket som kan vara fel. Att byta ut en sladd som inte finns går inte.

Jag säger inte adjö till sladden ännu. Däremot blev den gångna helgen den tidpunkt då jag insåg att även sladden har en början och ett slut. Det förbinder den därmed med det mesta i livet.