Par som skiljer sig tror ofta att det som då verkar vara bästa lösningen för dem också är bäst för barnen. Men det är en myt som inte stämmer med verkligheten.

Ovanstående är ett citat ur en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter i onsdags. När jag hörde om den på radion var min första tanke att den var skriven av Kristdemokraterna, men även om en av författarna heter Alf B Svensson så var det inte Kristdemokraterna som var avsändare - åtminstone inte officiellt. Dock är en av de fyra författarna riksdagsledamot för KD. Någon som är förvånad?

Jag blir mörkrädd när jag läser artikeln. Visst, mycket som står i den är ju klokt men allt faller fullständigt när artikelförfattarna på fullaste allvar menar att det skulle vara bättre för barn att leva i en lögn än att föräldrarna separerar. Jag citerar igen:

För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar.

Lägg locket på. Låtsas som det regnar. Låt inte barnen få veta sanningen utan lev vidare som om inget hänt.

Det är skrämmande att det 2008 finns vuxna människor som sprider den här typen av idiotier. Jag vet inte vilka familjeförhållanden de själva hade när de växte upp, men jag tvivlar på att de har egna erfarenheter i ämnet. Om de har det så är det sorgligt att de inte förstått bättre.

Att hålla ihop för barnens skull är i grunden en lovvärd tanke. Föräldrar vill sina barn väl - de vill att de ska få det bästa. Därför är det säkert lätt att tro att man gör barn en tjänst om man håller ihop fasaden och "räddar" familjen. I praktiken fungerar det dock inte så. Barn känner precis som vuxna när något inte stämmer. Det är nog till och med så att barn känner det ännu bättre än vuxna. Skillnaden är att barn har svårare att veta vad som är fel, och de kan lätt lägga skulden på sig själva. Tycker mamma och pappa inte om varandra så märks det, och det skapar oro och funderingar.

Låt oss säga att lilla Olle blivit fundersam och frågar sin mamma om hon älskar pappa. Olles mamma har sedan länge slutat älska Olles pappa och äktenskapet hålls enbart ihop för barnens skull. Vad ska Olles mamma svara? "Ja, det gör jag"? Vilken bild får Olle i så fall av en kärleksrelation, när han ju inte ser någon form av kärlek mellan sin mamma och pappa? Eller ska Olles mamma svara "Nej, det gör jag inte"? Hur ska i så fall Olle hantera det svaret?

De fyra artikelförfattarna har titlarna psykolog, själavårdspastor, barn- och ungdomsläkare, samt riksdagsledamot. Att det finns barnläkare och psykologer som skriver sådana här texter skrämmer mig. Ett en person som titulerar sig själavårdspastor är medförfattare känns mer begripligt, liksom att en av dem är riksdagsledamot för KD. Därifrån kan vilka dumheter som helst komma.

Alf B Svensson och kompani står för en livsfilosofi som är förkastlig. Att fyra vuxna människor inte lärt sig mer om livet förvånar, särskilt när de är både psykologer och barnläkare. Vem f-n vill ha guidning i livet av sådana dumskallar?