Ibland måste man stanna upp och tänka. Det är så lätt att tappa perspektiven. Igår stannade jag upp. Jag blev fullständigt fascinerad av de möjligheter som internet ger. För 30 år sedan var jag sju år. Vi flyttade till ett nytt hus och mina nya kompisar introducerade en ny musik för mig. De lyssnade på den finska rockgruppen Hurriganes. För en kille som varit uppfödd på dansband var det en revolution.
  Under några år köpte jag de skivor som Hurriganes gav ut, och jag lyssnade i princip inte på något annat. Nu har jag kommit över 13 album och en tv-inspelning från 1974. Tv-inspelningen är en livekonsert från Tavastia. Det är en lätt bisarr upplevelse. När jag ser den blir det tydligt vem som inspirerade Lasse Åbergs look i Electric Banana Band. Basisten har nämligen en tigermönstrad kavaj och samma bakåtkammade långa år. En uppenbar stöld av Åberg alltså, men han är ursäktad. Gitarristen har ett par stora och mörka solglasögon, långt vågigt hår, samt jeans och jeansjacka. Bredvid honom på en stol sitter en tjej som bara har en uppgift. Med jämna mellanrum reser hon sig upp och stoppar en nytänd cigarett i hans mun. Så servar man en rockidol.
  Den tredje och sista komponenten i Hurriganes var trummisen. Han sjöng låtarna. Dessutom skötte han snacket mellan låtarna, och jag kan lova att jag aldrig sett eller hört något liknande. Det han presterar är bisarrt och otroligt roligt. Konserten är inspelad i Finland men han pratar uteslutande engelska. Han kan alla tänkbara svordomar men har en förkärlek till "Fuck off". Överhuvudtaget gör han sitt bästa för att vara tuff. Så här drygt 30 år senare är det fantastiskt underhållande.
  När jag letar efter namnen på de tre medlemmarna hittar jag www.hurriganes.se och det visar sig att det just nu spelas in en film om gruppen. I höst ska den ha premiär.
  Så internet är fantastiskt. Jag har fått chansen att se den här konserten och mina barndomsidoler i aktion. Några särskilt bra förebilder var de inte för en kille som inte ens fyllt tio år, men det hade jag ingen aning om då. Jag lyssnade på musiken, och jag älskade den.
  Ibland måste man stanna upp och tänka. Perspektiv är viktigt. Med ett 30-årigt perspektiv på den musik Hurriganes spelade så hör jag ju nu att det inte är så där våldsamt välspelat. Live var det bitvis rena katastrofen. Men jag älskade det, och energin i musiken gör mig fortfarande upprymd. Jag minns också hur det var att vara barn - utan internet. Man visste inte mycket, och det var svårt att ta reda på saker. Det ser så annorlunda ut idag, och det ger helt nya perspektiv ...
  Idag är det bara trummisen Henry Olavi "Remu" Aaltonen som är i livet. De övriga två från konserten 1974, basisten Christer Hugo "Cisse" Häkkinen och gitarristen Pekka Johannes "Albert" Järvinen, är båda döda. Ingen av dem fick uppleva sin 50-årsdag. "Cisse" blev 39 och "Albert" 40.