I samband med lunchen idag valde jag att sticka ut och springa. I ymnigt snöfall, och på ett mjukt men bitvis slirigt underlag, trivdes jag riktigt bra. När jag kom innanför dörren slog jag på tvn för att snabbkolla på text-tv om något hänt. "Johanna Sällström är död". 32 år gammal finns hon inte längre. Varför undrar jag givetvis. Men det finns ingen anledning att spekulera - jag kände henne inte. Jag tyckte bara om henne. Beskedet om hennes död berör.
  Tidigare på förmiddagen pratade jag med en bekant och jag sa då att "Livets väg är alltid framåt, men den är inte alltid uppåt". Att några timmar senare läsa den dystra nyheten var ett tråkigt bevis för det jag sagt.
  Det är Alla hjärtans dag idag. Äkta omtanke värmer bäst, så jag suger i mig av den jag får.