I lördags var jag fortfarande kvar i Göteborg och tillbringade stora delar av dagen på Fotomässan. På väg till mässan mötte jag upp med Anders och vi pratade lite om Talang som hade sänts i TV4 kvällen innan. Jag sa att jag var helt övertygad om att skivbolagen har ett väldigt tjockt och långt finger med i spelet när det gäller att lansera artister via den här typen av program. Att mycket av det som visas är arrangerat/klippt för att förstärkas är uppenbart. Paul Potts genombrott har blivit så stilbildande att det i princip går att känna igen bildval och skiftningar mellan artist och publik. Det ska helt enkelt se ut på ett visst sätt.

Just i fredags handlade försnacket i media om att två artister fått Bert Karlsson att gråta. Han tyckte helt enkelt att de var så bra och att de berörde honom så djupt. När det i efterhand visade sig att båda dessa artister (som för övrigt inte var i närheten av så märkvärdiga som exempelvis Paul Potts) kom från Bert Karlssons "gömmor", ja då var det nästan otäckt förutsägbart. Handplockade av Bert. Så spontant. Så äkta. Eller inte. Rann tårarna av skam månne?!