Jag tycker egentligen att Stjärnorna på slottet är en märklig programidé. Trots det har jag fastnat i årets upplaga. Den främsta orsaken är några av deltagarna. Jag gillar Kjell Bergqvist och fascineras av Björn Ranelid.

I gårdagens program (det andra av fem) var Ranelid huvudpersonen. Han påstår sig inte vilja stå i centrum, men fan vet. Hur som helst har jag inga problem med det. Nu valde han dessutom att bli väldigt personlig och det resulterade i några väldigt rörande ögonblick. Sättet på vilket han konfronterade de personer som mobbat honom var väldigt starkt. Jag satt där och undrade över hur Linda Skugge tog emot det Ranelid sa om henne, och det hon gjorde när hon i en "recension" fullständigt tappade omdömet. Om hon tittade; insåg hon att hon mobbat? Och hur hanterade hon den insikten? Kände hon skam, ville hon be om ursäkt eller blev hon bara förbannad och vill mobba ännu mer?

En mobbare förstår inte vilken skada den gör i det ögonblick den begår sin kränkning. Det tror åtminstone inte jag. Insikten kan komma senare. Jag vet inte om den gör det för alla, men jag hoppas och tror att den gör det för vissa. Min respekt för Skugge skulle öka väldigt mycket om hon gick ut offentligt och bad om ursäkt. Hon skulle inte bara ge Ranelid lite upprättelse. Hennes ursäkt skulle även fungera som en tankeställare för andra mobbare. Dessutom skulle offer för mobbning kunna räta mer på ryggen, och våga titta upp.

Jag hoppas verkligen inte att Skugge väljer mobbarvägen ut ur den här situationen. Gör hon det är hon en ynkrygg, värd noll respekt.