När en treåring räcker över ett papper fyllt med streck och färger, och säger: "Här får du en traktor Magnus", då säger jag tack och ser ambitionen även om den inte syns på papperet. Jag förstår att en treåring inte kan rita en perfekt traktor än. På barn ställer jag inga kvalitetskrav.

I Dansbandskampen är deltagarna vuxna. Programmet produceras av vuxna. Jag ska vara snäll: Dansbandskampen behövs inte. En säsong räckte. Gårdagens program utgör ett bevis som varken Leif Silbersky eller Peter Althin kan invända mot.

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om Dansbandskampen. Det orkar jag inte. Kort vill jag bara ifrågasätta hur ett band som Black Ingvars ens får vara med när det ju torde vara uppenbart för alla att de enbart gör det för att väcka liv i sin karriär. En gång var de roliga. Det var länge sedan. Deras idé med att göra hårdrock av svenska klassiker blev snabbt uttjatad. Nu gick de dessutom vidare till nästa veckas program, och föga överraskande tvekar de nu på om de kan vara med eller om de ska hoppa av.

Jag vaknade med smaken av seger. Jag hörde jubel i sovrummets tystnad. Idag tar AIK ännu ett steg mot SM-guldet.

En sak till om Dansbandskampen: Modeordet för i år är "output". Nu ska man inte leverera längre. Det är output som gäller.