Det finns en fördel med att bo nära en järnväg. Tåg låter ju en del - särskilt godståg - och därför sitter det rejäla glas i mina fönster. På så sätt stängs alla ljud ute effektivt. Det innebär exempelvis att ett rejält åskväder inte låter så mycket. Trots det vaknade jag till i natt när åskan gick. Den var nog rätt nära. Framför allt blåste och regnade det rejält. Beslutet att stänga fönstret innan jag somnade var nog rätt klokt.
Att sitta som en kung innebär för vår kung att han både får sitta längst fram och högst upp. Det gäller för övrigt hela kungafamiljen. När Victorias födelsedag firades i tisdags satt hela gänget längst fram, på en platå. De som fått platserna närmast bakom hade verkligen dragit nitlotten. Det där med kunglighet kan inte vara annat än löjligt i mina ögon. Hovreportrar som fascinerat berättar om att kungafamiljen minsann är som vanliga människor, vad är det? Det är väl klart att de är som vanliga människor. Hela grejen är ju att omgivningen inte behandlar dem som om de vore det. Vilken 32-årig kvinna vill bli behandlad som en 14-åring som träffat sin första kärlek? "Det är så gulligt när de håller varandra i handen". Men visst, att både få sitta längst fram och högst upp kan nog vara rätt bra.
En som passade på att vara lite högre än alla andra var Helena Jonsson som fick äran att sitta med kungafamiljen. Hon stod uppe på platån när Kungssången sjöngs, tillsammans med Calle och Silvia. Övriga stod på gräset. Det ska vara en skidskytt till att träffa så rätt.
Jag såg för övrigt större delen av Allsång på Skansen i tisdags. Det var slående hur stor klasskillnad det var på artisterna som var med på Skansen och de som firade Victoria på Öland. På Skansen var det Pauline som glänste. Den norske ESC-vinnaren Alexander Rybak var däremot mest tröttsam. Hans vinnarlåt är sönderspelad, vilket han givetvis inte kan rå för, men han verkar även själv ha framfört den lite för många gånger. Det var rätt oengagerat. Värst av allt - trots Pauline - var Larz Kristerz vedervärdiga version av Purple rain. Deras dansbandsarrangemang på den låten är så oerhört meningslöst och uselt.
Ställ det i kontrast till Kalle Moraeus och Bengan Jansson som bjöd Victoria med familj på spelglädje när den är som bäst. Larz Kristerz må vara roliga, men musikaliskt intressanta kan de aldrig bli för mig.
Och när jag ändå är inne på det. Salem Al Fakir. När jag ser honom på en scen så känns det som att jag ser en världsstjärna. Han är så självklar, så säker. Vill han så blir han stor långt utanför Sveriges gränser. Förmodligen större där än han någonsin kan bli i Sverige. Här måste han ju konkurrera med Larz Kristerz.
