Debatten om IPRED, fildelning och integritet går vidare. Argumenten varierar. En sak som jag inte förstår är varför det inte går att hålla isär olika sakfrågor när debatten förs. Fildelning gynnar artisterna, säger vissa. Varför ska vi gynna svinrika skivbolag, undrar andra. De som inte vill ha fri fildelning är rädda att förlora sina intäkter, och i förlängningen inte kunna ägna sig åt sitt konstnärskap.

Jag tycker debatten hamnar helt snett. Vad jag vet är det fritt fram för vilken artist eller författare som helst att lägga ut de verk som de själva bestämmer hur de ska förvaltas. Fildelning är alltså inte förbjuden, om man vill. Och det är just där jag tycker diskussionen kantrar. Har jag helt missförstått allting när jag uppfattat att allt handlar om att var och en själv ska få bestämma vad som händer med de verk man är upphovsman till? De artister som upplever att de tjänar mer pengar på att dela ut sin musik gratis, för att sedan få intäkterna via konserter istället, får väl göra det om de vill? 

Det känns som att det blivit något fel när de som är för fri fildelning inte accepterar att det finns andra artister som är emot. Om de som förespråkar fri fildelning ägnar sig åt det med material som frivilligt lagts ut av upphovsmännen, då är det väl bara att fildela? Sedan kan de som vill tjäna sina pengar på att sälja sin musik göra det. Marknaden kommer att avgöra hur det går. Kärnfrågan är vem som har rätten till originalverket. För mig är det solklart att det är upphovsmannen. Vem ska då bestämma om fildelning av det aktuella verket? Rimligen upphovsmannen va? Att det skulle vara konsumenterna som bestämmer om något ska delas ut gratis eller inte känns helsnurrigt.