Igår kväll avslutade jag ett projekt som tagit ett par månader att genomföra. 40 år gamla diabilder har skannats in och till viss del bearbetats. Tidskrävande men fantastiskt roligt och väl värt varenda minut. Jag har hittat många guldkorn, men nu på lördagsförmiddagen gjorde jag ett fynd som fick mig lycklig.

Den skanner jag och pappa köpt för att rädda alla gamla bilder hanterar både dia och negativ film. Jag har dock inte testat den negativa skanningen på riktigt förrän nu. Nyfikenheten var helt enkelt för stor för att låta bli, trots att jag hade tänkt ta semester från skanning ett tag.

De gamla papperskopiorna som finns har i många fall börjat tappa sin färg och jag ville gärna se hur bra det går att återskapa bilderna på digital väg, via negativen. Jag hade ett par pappersbilder på min syster som jag ville testa på och negativen hittade jag. På samma negativremsa dök dock några helt andra bilder upp. Jag såg en gitarr men i övrigt var det mörkt. Samtidigt anade jag vad det kunde vara. Samtidigt verkade det osannolikt. Inte hade jag väl bilder på det?

När jag gick i nian gjorde jag något som jag fortfarande nog kan säga är det roligaste jag gjort. Tillsammans med Patrik, Putte, Örjan och Fredrik spelade jag i bandet Slips United och jag vågar påstå att vi gjorde succé på Britsarvsskolans Vårfestival våren 1986. Det finns videobevis på det om någon kan få igång en Video 2000-bandspelare. Några bildbevis har dock inte funnits - förrän nu. Bland mina negativ har i alla år funnits ett par bilder som fotolabbet uppenbarligen ansåg var för mörka för att framkalla på papper. Därför har bilderna aldrig visats, och därmed har de fallit i glömska även för mig. Jag kan inte ens minnas att jag sett negativen.

Vem som tog bilderna vet jag inte, men med hjälp av dagens magiska programvaror kan jag visa dem för första gången någonsin. Som vår musiklärare Bertil Jansson introducerade oss: "Slips United, vad är det för nåt? Jo, fem suveräna grabbar med en egen låt!"