På lördagskvällen var det dags för julkonsert i Kristinehallen. Elias & the Wizzkids med vänner bjöd mig och några hundra till på en oförglömlig upplevelse. Men jag ska ta det från början.

Allt började med en rubrik den 2 december: "Jakob Hellman spelar i Falun". Jag högg direkt och fick tag på fyra biljetter. Exakt vad jag hade köpt biljetter till hade jag dock ingen aning om. Elias & the Wizzkids? Jag hade aldrig hört talas om dem. Lyckligtvis finns internet och Myspace. Efter att ha lyssnat in mig på bandet kände jag att jag nog hittat en ny favorit.

När lördagskvällen kom var vi ett sällskap på fyra personer som sannolikt var de fyra sista som bänkade oss i en slutsåld konsertsal. Elias & the Wizzkids inledde den första akten. I några soffor på scenen satt kvällens övriga artister: Hajen och Jakob Hellman. Räknade jag rätt spelade Elias och gänget fem låtar, varvade med ett charmigt förvirrat mellansnack. Elias har en röst som kan ta honom väldigt långt, och låtarna han skriver sätter sig snudd på omgående.

Efter en kort paus var det dags för Hajen och den tjejen kan också sjunga. Det är massor av känslor i hennes röst men jag hade svårt att höra vad hon sjöng. En bisak dock. Hajen skapar stor musik med bara sin röst och en flygel.



Den på förhand givna höjdpunkten kom givetvis sist. Jakob Hellman konstaterade att väntan i soffan på scenen hade inneburit en anspänning han inte riktigt räknat med. Kanske var det därför han tappade textrader då och då. Vara vänner mindes han dåligt och han avbröt låten tidigt. Jag anar att han nog inte umgås med den låten annat än när han spelar den på sina sporadiska konserter.

- Är det någon som kan den bra, frågade han publiken innan han drog igång den på nytt.

Och så där är det att se Jakob live. Jag köper det. De borttappade orden har sin förklaring och mellan dem briljerar hans röst och gitarrspel. För mig är det musik på väldigt hög nivå.

Efter två låtar med Jakob och en elgitarr slöt Elias och hans band upp och vi fick bland annat en version av Vintern dör som var så bra att den var värd hela biljetten.

När det sedan var dags för den stora finalen fylldes scenen av kvällens alla artister. Finalnumret var Fairytale of New York. Då kom tårarna hos mig.

- Jag tycker att det är mysigt, sa Elias.

- Jag tycker att det är mysigt med, sa Jakob.

Och där satt jag och njöt. Vilken makalös kväll!

Tack till Jeppe, Mattias och Lisa för att ni var med. Nästa år är vi där igen, men jag gissar att vårt sällskap är större då. Den här julkonserten vill man inte missa så länge den finns.