Hantverkare. Jag skulle kunna skriva så mycket om dem. Eftersom jag inte gillar att dra saker över en kam (och det beror inte främst på min avsaknad av hår att kamma) ska jag direkt säga att det finns bra hantverkare. Tyvärr råkade jag igår ut för riktigt djävla usla representanter för denna yrkeskategori. Går man in med huvudnyckel (något jag godkänt) går man inte i någons säng. Självklarheter? Nej, tydligen inte. Likaså går det alldeles utmärkt att borra i betong utan att ha en dammsugare/uppsamlare under. Saknar man omdöme går det faktiskt att göra precis det hantverkarna som besökte mig gjorde. När jag kom hem hade jag betongdamm i påsar, på kläder och på golvet. I min säng var det skräp. När ilskan lagt sig kom chocken. Hur är det möjligt att människor kan vara så inihelvete korkade?

För att kunna visa upp resultatet av hantverkarnas utomordentligt omdömeslösa arbete sov jag på soffan natten till idag. Det gick det också. Men jag hade gärna varit utan den soffnatten.

Något jag inte hade velat vara utan var det telefonsamtal jag ringde på förmiddagen idag. Jag tog telefonen och ringde min gode vän Alf G som jag såg halva Sverige tillsammans med under några år, när vi reste runt på landets travbanor. Eftersom jag numera besöker travbanor lika ofta som jag besöker Christer Sjögren-konserter så har mötena med Alf G helt uteblivit de senaste åren. Därför var det både uppfriskande och förbannat roligt att prata med honom igen. Jag har mycket att tacka honom för. Både goda råd och minnen har blivit resultatet av vår vänskap. Det där med att hålla kontakten är svårt ibland. Eller, det är inte så svårt egentligen. Det är bara att lyfta på telefonen. Ring någon du inte pratat med på länge. Det kan ge så mycket. Men ring ingen hantverkare.