Jag tänkte blogga om det redan igår men jag kände att jag ville fundera mer. När det nya förslaget om sjukskrivningsregler presenterades kände jag olust. Dels kändes själva förslaget olustigt i sig men när jag sedan följde debatten på nätet fick olusten ännu en dimension. Att det finns så många människor i Sverige som är snudd på hatiska i sin syn på de människor som inte orkat skrämmer mig. Jag har väldigt svårt att tro att en människa väljer att bli utbränd. Orsakerna till att man blir det är många och det finns säkert de som får diagnosen utbränd när de i själva verket borde få annan hjälp. I huvudsak är jag dock övertygad om att de som blir utbrända faktiskt är det.
  Vi lever i en tid där människor pressas hårt. Samhället är hårt. Visst, vi har det väldigt bra materielt och få av oss skulle vilja byta ut detta mot att leva i svält och misär. Utbrändhet har dock inte med det att göra och det är det som många inte verkar begripa. När man inte orkar mer mentalt och kroppen tappat all kraft, då är det otroligt svårt att på egen hand resa sig och kämpa vidare. Krafterna har tagit slut. Kampen är förlorad. I det läget klarar man sig inte själv. I det läget är det sista man behöver att känna sig pressad av samhället. Det är något extremt sjukt om ett samhälle som driver fram utbrändhet samtidigt förkastar de människor som drabbas av det. Det är inhumant och cyniskt. Den som inte begriper att en sådan människosyn i förlängningen är en katastrof för samhället ska inte sitta i beslutande ställning eftersom det äventyrar allas välstånd.
  Har vi inte råd att hjälpa de människor som inte fixar det tuffa tempot i samhället så har vi inte heller råd att vara mänskliga. Varje människa måste ha rätt att få säga "Jag orkar inte". Ingen människa orkar allt, alltid. Vi hamnar alla i svackor. Vissa ofta, andra mer sällan. Vissa förtränger och vissa har turen att slippa. Jag tror att det är de sistnämnda som gapar högst och pratar om "lyxproblem" när utbrändhet kommer på tal. Den dag de sedan inte kan förtränga längre, eller något tufft drabbar dem, kommer även de att vilja ha respekt för hur de mår. Frågan är om det samhället finns där då ..?
  Igår blev jag talesman för ljudboken när Falu-Kuriren gjorde en grej på läsande. Mitt spontana besök på bokhandeln resulterade i en tidningsartikel. Den flitige läsaren av min blogg kan ana att bilden är arrangerad eftersom jag ju sedan länge har lyssnat klart på Stieg Larssons eminenta trilogi.
  Det har varit dåligt med recensioner av filmer jag sett men nu har jag knackat ned några nya. Fler kommer framöver.