I början på 2000-talet såg jag en SM-semifinal för damer i innebandy på plats i Falun. Det var ingen upplyftande upplevelse. Felpassningar, obefintlig närvaro av taktik och missade målchanser duggade tätt. Det var helt enkelt inte värdigt en match med SM-status.
  Igår såg jag SM-finalen mellan IKSU och Rönnby, och jag blev helt såld! Utvecklingen i daminnebandy har varit enorm och trots att jag aldrig gillat att titta på innebandy (det är betydligt roligare att själv spela) så satt jag klistrad framför tvn under hela matchen. Rönnby var det klart bästa laget, och det enda lag på planen som var intresserade av att spela innebandy. Trots det ledde IKSU med 3-0 inför sista perioden. Resten är historia. Med Helena Lundqvist i spetsen (hur orkar någon springa så mycket i en timme?!) hämtade Rönnby upp underläget, och efter en rafflande straffläggning blev Rönnby svenska mästare. Fräckt!
  I fredags hade Kanal 5 premiär på sin nya humorserie Sverige dansar och ler. Jag skrattade bitvis så att tårarna sprutade. Att förnedra folk i tv med dold kamera är tröttsamt och uttjatat. Henrik Schyfferts inslag där han "anföll" promenerande människor var roligt och kärleksfullt, och det var mil ifrån trams-tv där man utsätter folk för diverse upptåg, utan att ens berätta det. Jo, det är tillåtet att göra så, och så sent som nu i veckan hade ett sådant program premiär i svensk tv. Sverige dansar och ler var roligt och intelligent, och inte det minsta plumpt. Programmet borde vara en förebild för alla de fantasilösa förnedringsprogram som förpestar svensk tv numera.
  Hur tänker man när man helt ogenerat släpper en singel som snott hela sitt tema från Andreas Johnsons Glorious? Jag måste ringa Martin Stenmarck och fråga.