Igår stod Sverige stilla. Under fredagskvällen var spänningen olidlig. Det var final i Let's Dance.
  Den stora finalen passerade mig helt eftersom jag istället kastades mellan hopp och förtvivlan när den näst sista omgången i Kvalserien avgjordes. När gastkramningen var över låg Södertälje mycket oväntat tvåa i tabellen och nu har man allt i egna händer på söndag. Slår man Björklöven (det blir inte lätt) så går man till Elitserien. Förlorar man står hoppet till att Leksand sänker Malmö på hemmaplan. Det känns långt ifrån omöjligt.
  Danssporten har aldrig rönt särskilt stort intresse i Sverige, men det har kändisar gjort. Därför blir dans plötsligt omåttligt intressant när kändisarna dansar. De bedöms, precis som när Marie Lindberg falsksjöng sig till final i Melodifestivalen, som de amatörer de är och framstår därför som mer eller mindre fantastiska. Visst är även jag imponerad av det lilla jag sett, men förutom Lasse Brandeby så har ju alla tränat åtminstone fem dagar i veckan under ett par månaders tid. Det är nog få som inte skulle bli duktiga dansare då. Men hur intressant är dans som sport när det inte är kändisar som dansar? Inte särskilt stort. Ett par minuter i Sportspegeln var tredje månad, mer intressant är det inte. Martin Lidberg kan nog fortsätta brottas. Den sporten får åtminstone fem minuter i månaden i SVTs sportbevakning.