Jag vaknade exakt fyra minuter innan Discovery skulle lyfta. Ibland är det bra att vakna ofrivilligt mitt i natten. Det blev fyra extremt spännande minuter och jag mindes den där gången för drygt 25 år sedan när den allra första rymdfärjan Columbia sköts upp. För Christer Fuglesang måste detta vara obeskrivligt stort. Däremot tar jag som svensk inte åt mig äran. Det här har Fuglesang gjort själv och det känns löjligt nationalistiskt att prata om att detta är "stort för Sverige".
  När Fuglesang förberedde sig för sin rymdfärd gjorde en man i Indien något helt annat. Mannen hade uppenbarligen gjort sig osams med en grupp människor och hopen hade kastrerat honom. En operation har nu återställt mannen, tydligen med originaldelar. "Jag kommer att kunna göra allt som en vanlig människa gör", säger mannen till Times of India. Därmed kan han - precis som Fuglesang - få upp sin raket.
  Och här i Sverige har bonden gift sig. Även det är, med tanke på den uppmärksamhet det får, stort för Sverige.
  Christer Fuglesang är en man värd att beundra. Han har gjort något han tror på, slitit som ett djur och visat ett mod som få. I natt försökte jag föreställa mig hur det är att ligga på rygg och vänta på att åka ut i rymden. Sedan funderade jag på hur det är under de sista tio sekunderna av nedräkningen. Slutligen försökte jag förstå vad man känner när allting brakar loss och man börjar lyfta. Det gick naturligtvis inte - hela grejen är så stor att den inte går att förstå. Därför är Fuglesang från och med nu min idol. Du kan väl vinka när du är ute och går där uppe om några dagar, Christer? Bonden och jag kan vinka tillbaka!