Det var en magisk försommarkväll i Geislerska Parken i Falun. Egentligen var inramningen aningen absurd. En liten scen, färdigbyggd bara minuter innan arrangemanget skulle starta, och en inledande timme med inte alltför imponerande dans- och revygrupper. Allt under namnet "Kaffe med pop". Och så, efter en dryg timme, dyker Jakob Hellman upp på scenen.

Det var egentligen en overklig kväll. Evenemanget var aningen bortslarvat av arrangören. Att Jakob Hellman skulle göra ett av sina sällsynta framträdanden var inget som gjorde att det slogs på stora trumman. Å andra sidan stämde det överens med händelsen. Helt plötsligt stod han där, bakom mikrofonen med sin elgitarr.

Så naket, så enkelt och ändå så stort. Den ljudbild som Hellman skapade med sin röst och fullständigt briljanta gitarrspel fyllde hela parken och publikens hjärtan. Tolkningar av Bellman och Taube varvades med Vara vänner, Hon har ett sätt, Vintern dör och Vackert väder. Dessutom fick vi höra några outgivna låtar.

Det är musikaliskt
handarbete på hög nivå

Och som vi hade längtat efter den här kvällen. Många, inklusive jag, såg Jakob Hellman live för första gången.

Och först nu, när jag sitter framför scenen och upplever Jakob Hellman live inser jag hans storhet. Eller, jag har helt enkelt inte känt till hur fantastiskt skickligt han kan hantera en gitarr. Bitvis tar han oss på smått osannolika åkturer mellan strängarna. Han låter en näktergal drilla bland alla toner och det är nästan så att man tror att det sitter en gitarrist till i kulisserna.

Det är få gånger musik kan vara så omtumlande som den här lördagskvällen. Trots att det blir allt kyligare när solen försvinner så kan jag inte frysa. I den sena kvällen är det Jakob och gitarren som värmer, som fyller kroppen med den där stora känslan, den när man bara njuter av ögonblicket.

Glöm snacket om myten
Jakob Hellman

Mycket som skrivits om Jakob Hellman under de år som gått sedan "…och stora havet." har handlat om en "popens Garbo" och inte så mycket om musikanten Jakob Hellman. Efter att ha sett honom live i en timme kan jag bara konstatera att Hellman är större än jag förstod, skickligare än jag insett. Det är lätt att orden blir för pretentiösa och starka när jag ska försöka förklara Hellmans storhet, men jag vet ingen i Sverige som går att jämföra med Jakob Hellman när det gäller att framföra musik med bara sin röst och en gitarr.

När Jakob sjunger Hon har ett sätt och kommer till raden "Jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand" stannar han upp. "Förlåt, vilken rad". Sedan sjunger han vidare. Så enkelt, och så självklart. Så mycket hjärta och humor på samma gång. När han sjunger om sig själv som en drömmare sjunger han att han också borde bli något. Oj, tänker jag, räcker det inte med att vara en hjälte för oss som besöker Geislerska Parken denna magiska kväll?

Jag hoppas att jag får chansen till liknande upplevelser många gånger. Jakob Hellman är inte bara "…och stora havet". Han är så mycket mer än så och jag hoppas verkligen att han kommer att visa det. Vid 23 års ålder släppte han sin debutplatta. Den utsågs till den bästa svenska skivan någonsin i en omröstning i Nöjesguiden. Hur hanterar man sådant? Hur möter man en publik efter det? Hur gör man en uppföljare?

Lågmält, ödmjukt - och
överväldigande!

Under konserten visar Jakob att han är ödmjukheten själv och det är precis så jag vill ha honom. Det spelar ingen roll om en eventuell uppföljare till debutplattan bara blir hälften så bra. Det är egentligen helt ointressant. Men kan jag få den här typen av musikaliska upplevelser flera gånger så räcker det.

Vi var ett sällskap på sex personer som gick på konserten. När vi gick därifrån var vi alla fullständigt överens. Vi hade sett något som vi aldrig kommer att glömma. Få artister lyckas med det. Det är bara de stora artisterna som förmår att göra något sådant. Och det blir ännu större när man gör det i en sådan liten skala, med bara en gitarr och en röst.

Upplev Jakob Hellman i sommar om du får tillfälle till det. Du kommer aldrig att glömma det, jag lovar!

Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner. Ibland vill man inte gärna gå hem fast konserten är slut. Men, jag tror att det här bara var början. Jakob Hellman har alla möjligheter att bli något mycket mer än bara sin debutplatta. Det tror jag alla som var i Geislerska Parken denna magiska lördag håller med om. Kaffet höll inte måttet, men det gjorde musiken. Så, tack för popen, Jakob!