Två intensiva OS-veckor tar slut ikväll. När jag skriver det här är det bara hockeyfinalen kvar att avgöra. Det finns mycket att minnas men det allra starkaste minnet blir Anja Pärson och hennes bragdbrons i kombinationstävlingen. Alla fantastiska guld i Vancouver till trots; det är Anjas sagolika comeback efter det våldsamma fallet jag minns bäst.

Ett annat känslofyllt ögonblick var herrarnas guld i längdstafetten. Att kämpen Anders Södergren fick sitt OS-guld till slut, det var något speciellt.

Det var i längdspåren det gick osannolikt bra för Sverige. Charlotte Kalla började med sitt guld. Rysaren i herrarnas dubbeljakt, där Marcus Hellner vann, var sportdramatik på högsta nivå. Sedan Anna Haags dubbla silver, ett på egen hand och ett i sprintstafetten med Kalla.

Jag hade laddat för att se damernas curlingfinal men jag orkade bara hålla mig vaken till tredje omgången. Teven stod sedan på under natten. När jag vaknade till var det dags för prisutdelning. Lagen kom in på rad. Först gick Kina, sedan kom Sverige och sist Kanada. Att Kina tagit bronset visste jag men vilket lag hade vunnit? Jodå, visst var det Sverige. Att jag missade dramatiken var något helt annat. Det hade nog kunnat bli det största OS-minnet annars. Nej, det hade inte kunnat slå Anja, trots allt.