När Anja Pärson föll i onsdagens OS-störtlopp tappade jag sugen. Plötsligt var inte OS riktigt roligt längre. Bilderna på hennes våldsamma fall vevades om och om igen. Varje gång jag såg det fick jag tårar i ögonen. Det kunde verkligen ha gått fruktanvärt illa. Att Anja med hjälp av sin extremt vältränade kropp orkade häva bakåtrotationen och till viss del ta kontroll över fallet var helt otroligt.

Ett knappt dygn senare stod hon på startlinjen igen. Förutom att det var osannolikt så kändes det väldigt riskabelt. Var hon fysiskt och psykiskt redo att ta sig an den svåra banan? Det var hon. När hon åkte över mållinjen satt jag där med tårar i ögonen igen. Sedan kom slalomen. Resten är historia.

Det Anja gjorde uppfyller alla kriterier för att vara en bragd. Charlotte Kalla och Björn Ferry får ursäkta. Jag tycker att deras prestationer var enorma men Anjas bedrift har helt andra dimensioner. Hennes karriär kunde ha tagit slut i och med kraschen. Som hennes pappa sa kunde hon till och med "ha slagit ihjäl sig". Men Anja reste sig. Hon tog ett OS-brons. Ett av de häftigaste ögonblicken jag upplevt när det gäller sport. Klart Anja ska ha Svenska Dagbladets bragdmedalj om ingen annan svensk idrottare toppar detta - och hur ska det gå till?!