Att leva i nuet. Allt fler pratar om det. För att må bra och ta vara på livet så ska man leva i nuet. Det är den ena strömmen som det moderna samhället predikar och som många försöker följa. Samtidigt finns en annan filosofi: Vi ska leva långsiktigt. Den strömmen är minst lika stark. Men kan dessa två verkligen existera och fungera tillsammans?

Det slog mig igår att vi lever i en motsägelse. Jag hade inte tänkt på det tidigare. "Carpe diem" är ett uttjatat och delvis missbrukat uttryck. "Fånga dagen". Lev nu. Vad innebär det i praktiken? Ja, jag kan inte se att det betyder något annat än att man inte ska fundera så mycket på framtiden utan istället ta vara på det som ger livet mening just här och nu. Kan man då samtidigt leva långsiktigt? Är det ens förenligt med den mänskliga naturen att tänka på hur saker ser ut om 20 år? Jag tror inte det.

Det stora klimatmötet pågår i Köpenhamn. Överstressade julfanatiker är beredda att knäcka sig själva för att "njuta" av julen. Att julstressa är för övrigt inte att fånga dagen, men det är en bisak i sammanhanget. Huvudfrågan är istället: Vad vinner nuet på att jag tänker på hur världens klimat ser ut om 50 år? Är det ens något jag behöver ta hänsyn till?

Nej, jag tycker inte att man ska strunta i miljön. Det säger sig självt att om man förgiftar vatten och luft så går det åt helvete till slut. Men vi ska ju leva i nuet. Alla "Carpe diem"-anhängare påminner ständigt om det. Varför ska jag då bry mig om vad som händer längre fram? Hur tänkte människan för 100 år sedan? Detta med att leva i nuet var sannolikt så självklart att ingen behövde påminnas om det.

Vi har det väldigt bra. Ändå mår vi rätt dåligt. Alla undersökningar som görs på området visar det. Då kommer "Carpe diem"-filosoferna. Deras förlängda arm - eller kanske är det deras anhängare - blir Facebookstatuserna. Det fullständigt svämmar över av människor som berättar vad de gör just nu. De fångar dagen. De lever i nuet. Åtminstone är det vad de vill förmedla att de gör. Men hur är det egentligen? Är man närvarande i nuet när man sätter sig vid datorn och kontinuerligt berättar vad man gör?

Fundera lite. Jag har gjort det. Är det rimligt att man både ska leva i nuet och tänka på framtiden? Går det att förena dessa två filosofier? Jag hör några ropa: Kompromiss. Det känns lite svenskt. Att äta kakan och samtidigt ha den kvar.

Häromdagen pratade jag med en vän som funderar på att sluta med Facebook. Han hade tröttnat på alla uppdateringar. Jag gick då in på hur jag tänker kring detta. Mina tankar kretsar runt vem alla skriver till. Vem är det de vill ska läsa? Vem vänder de sig till?

Varför vill man skriva "Lagar mat" - och vem är mottagaren? När jag ringer en vän som berättar att den lagar mat är det en sak. Men nu står alltså denna person och lagar mat OCH går till sin dator för att berätta det - för oss alla. Alla lagar mat. Ofta flera gånger om dagen. Varför vill man berätta det? Eller att man varit och tränat. Vem vill man ska reagera på det, och varför?

Missförstå mig inte. Jag vill gärna veta vad mina vänner gör. Det är intressant att få veta när någon varit på resa, sett någon film eller varit med om något extra. Men när Kalle Karlsson skriver "Har precis tittat klart på tv" och femton stycken tryckt på "tummen upp" - vad handlar det om?!

Vi verkar ha svårt att leva i nuet. Om det beror på att vi inte är ämnade att göra det eller inte, ja det har jag inget svar på. Däremot tror jag att det klokaste var och en av oss kan göra är att lyssna på vad vi vill, innerst inne. Då slipper vi julstressa (det är faktiskt inget tvång att fira jul) eller söka bekräftelse hos andra genom att räkna upptummar på Facebook.