Det måste vara min blygsamhet. Någon annan förklaring kan jag inte hitta. Jag sprang för första gången en mil i lördags. Det borde jag givetvis ha berättat för länge sedan, men nu är det gjort. Next stop: Maraton.

Jag har sett ett av de program som Anne Lundberg gör i SVT. Det som slog mig var antalet gäster och den genomusla klippningen. Den ena gästen efter den andra satte sig och inget samtal blev ens nästan intressant innan det var dags för en ny gäst. Klippningen gjorde också att mycket blev snudd på obegripligt. Framför allt var det inte ens nära att något av samtalen hade något djup. Är målgruppen de som inte orkar lyssna på vad som sägs men som vill ha sin tv på för att slippa ha det tyst omkring sig?