I veckor (eller månader?) har jag omgetts av människor som längtar efter våren. Det är en slags ivrighet som skvallrar om förväntningar och förhoppningar. Förra veckan så kom våren. Solen kom med våren. Snön smälte bort och ljuset gjorde plötsligt dagarna märkbart längre. Men de ivriga människorna hann inte riktigt med. Det fanns nämligen någon som hade ännu mer bråttom - tussilagon!
  Under snötäcket verkar de ha stått laddade att bara skjuta upp ur marken. De har bara väntat på att det där vita skulle försvinna. Och så hände det!
  Våren är speciell, på många sätt. För mig som inte är allergiker är det mesta med våren positivt, men inte heller jag kan undvika att se alla efterlämningar efter vintriga hundpromenader som finns precis överallt. Hundägare är speciella ...