För en dryg vecka sedan avslutade jag min lyssning av Håkan Nessers senaste bok Himmel över London. Jag har alltid gillat Nessers språk. Den historia han berättar den här gången var fängslande, men jag tycker att han gör det lite väl lätt för sig på slutet.

Just nu lyssnar jag på Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Här är språket annorlunda, men lätt att känna igen. Persson har sin stil. Tidigt i boken framgår det att Persson är väldigt personlig. Det kommer fram en sida som åtminstone inte jag sett tidigare. Leif GW Persson gör onekligen ett försök att förklara sin buffliga och truliga framtoning, och än så länge lyckas han. Det finns en typisk GW-humor i botten, nu när han närmar sig sin egen kärna. Jag är mycket nyfiken på fortsättningen.

Så mycket bättre med Eva Dahlgren i centrum kändes spännande på förhand. Med facit i hand tycker jag att Dahlgrens eget artisteri och material är så starkt att det blev svårt för de andra i huset att matcha med de egna versionerna. Jag tyckte inte att någon fick det att lyfta. Istället blev det mest intressanta innehållet det som handlade om Eva Dahlgren. Arkivbilderna och hennes förklaringar om hur hon var då, och hur hon är nu. Jag gillar henne.

Det är ingen tvekan om att Så mycket bättre är en höjdpunkt varje vecka. Det finns dock en sak jag tycker är lite svagt, och det är att artisterna inte verkar ha repat in låtarna ordentligt. Jag har inget minne av att jag under förra säsongen såg så många snegla ner på den "fusktext" de uppenbarligen har framför sig.